Mats Strandberg

Några goda råd från Stephen King

Här har vi en man som skriver för att han älskar det, och för att han är besatt av det. En man som publicerade 63 böcker under de första 35 åren av sin karriär"

Har just läst om Stephen King-biografin Haunted Heart av Lisa Rogak. Jag gjorde det som research inför samtalet jag och Maria Sveland ska ha med Martin S Halldin på bokmässelördagen om Kings författarskap, men det var också otroligt inspirerande för mitt eget skrivande. Här har vi en man som skriver för att han älskar det, och för att han är besatt av det. En man som publicerade 63 böcker under de första 35 åren av sin karriär och ändå utmanar sig att testa nya genrer, nya medier, och ständigt läser böcker. Som skriver 4-6 timmar varje dag – inklusive jul och födelsedagar, inklusive dagar då han har lunginflammation. Som kämpade redan på college för att även populär, modern litteratur (som hans stående favorit Shirley Jackson) skulle tas på allvar. Som fortfarande älskar fortfarande att prata om böcker och skrivande. Som inte drar sig för att vara öppet självkritisk, och medge att en del av hans böcker är riktiga lågvattenmärken. Som är generös mot andra författare, genom att hylla dem och ge dem uppmärksamhet. Och dessutom använder sina pengar (och det är många, många, MÅNGA dollarmiljoner per år) till en hel rad välgörenhetsprojekt, allt från att renovera hemstadens bibliotek och barnsjukhus till att hjälpa små bokhandlare att stå pall mot de stora kedjorna genom att skänka värdefulla specialutgåvor. 

I en av intervjuerna berättar King om ett råd han fick av en redaktör, och det är faktiskt huvudet på spiken, och precis vad jag behövde ”höra” i den fas där jag befinner mig i mitt skrivande just nu:
”När du skriver en berättelse, så berättar du historien för dig själv. Och när du redigerar är det ditt jobb att ta bort allt som inte har med historien att göra.”

Några andra bra råd från intervjuer med och texter av Stephen King:

The more you read, the less apt you are to make a fool of yourself with your pen or word processor.

Description begins in the writer’s imagination, but should finish in the reader’s.

Write with the door closed, rewrite with the door open.

The worst advice? ‘Don’t listen to the critics.’ I think that you really ought to listen to the critics, because sometimes they’re telling you something is broken that you can fix.

One of the really bad things you can do to your writing is to dress up the vocabulary, looking for long words because you’re maybe a little bit ashamed of your short ones. This is like dressing up a household pet in evening clothes. The pet is embarrassed and the person who committed this act of premeditated cuteness should be even more embarrassed.

You can approach the act of writing with nervousness, excitement, hopefulness, or despair … Come to it any way but lightly.

Kommentera

Mats Strandberg

Vilka överlever - och varför?

Vilka överlever egentligen, och varför? Vad har de gemensamt?"

Researchläser Ben Sherwoods The Survivors Club, en bok om människor som överlevt mot alla odds: katastrofer, trafikolyckor, flygkrascher, mordförsök och annat. Här finns både intervjuer med överlevare och med forskare på ämnet. Vilka överlever egentligen, och varför? Vad har de gemensamt? Vilka fäktar, vilka flyr och vilka blir bara fastfrusna i marken, oförmögna att göra någotdera?

Det är väldigt spännande läsning.

Kommentera

Mats Strandberg

Fantastiska tips för dig som skriver

Jag har hittat massor av inspiration här"

En av mina svenska favoritförfattare, Karin Tidbeck, twittrade den här länken - en hel skattkista full med fantastiska tips till dig som skriver. Särskilt bra för dig som skriver inom skräck, science fiction och fantasy, men här finns guldklimpar för alla (dock bara på engelska). Jag har hittat massor av inspiration här!

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Mats Strandberg

Skräcken i mitt liv

Inget har varit läskigare än Bob, en långhårig kille i jeansväst"

Jag har älskat skräck så länge jag kan minnas. När jag var liten var det bröderna Grimms sagor. Originalversionerna utan sjungande gnagare, där Askungens styvsystrar skar av sig hälar och tår för att kunna pressa ner fötterna i prinsens glassko. Eller gamla svenska folksagor, som den om hur Djävulen tvingar folk att dansa så länge att det till slut bara är skallarna kvar som hoppar runt i ring. När jag var tio upptäckte jag Stephen King och Dean R Koontz. Jag läste konstant en hel sommar på campingen vid Siljan. Blev så mörkrädd att jag fick stresseksem. Och ändå ville jag bara ha mer.

Några år senare kom skräckfilmerna in i mitt liv. Jason, Freddy, Michael och Pinhead dök upp på dåliga kopior av kopior på VHS-band som nån spelat in från FilmNet. Mina föräldrar lät mig visserligen läsa vad som helst, men de var en del av videovåldspaniken på åttiotalet - jag fick inte ens se Indiana Jones-filmerna eller Gremlins. Det förbjudna gjorde förstås skräcken ännu mer spännande.
Och sedan kom Twin Peaks. Ingen annan fiktion i någon form har påverkat mig så mycket. Och inget har varit läskigare än Bob, en långhårig kille i jeansväst.

Skräcken är den enda genre som jag varit konstant trogen mot genom åren. Det är skitkul att skriva på min första skräckroman nu. Som författare kan det vara tvära kast i självförtroendekurvan, men jag gillar min idé och jag har börjat lära känna mina huvudpersoner på allvar. Jag har hittat deras språk, deras sätt att se på världen, jag vet hur de rör sig. Och de är personer som jag själv har saknat att få se i skräckgenren. Jag tycker om att skriva dem. För mig handlar det alltid om karaktärerna i första hand, både som författare och som läsare. Det spelar det ingen roll hur finurlig en handling är, eller hur blodtörstiga de onda clownerna eller vampyrerna eller rabieshundarna är, om jag inte kan bry mig om karaktärerna och vad som händer med dem.

Kommentera /Visa 3 kommentarer