Christin Ljungqvist

Bok- presentation:	Det borde finnas regler
Författar- presentation:	Lina Arvidsson
Utg.år:	2012
Danskt band Färdig att skickas, 127 kr 154 kr Pocket Finns i lager, 69 kr

Mingel & melankoli

2013 åkte jag till LitteraLund tillsammans med Lina Arvidsson och Katarina Sandberg och hade väldigt roligt, både på scen och utanför; jag tog tåget från Göteborg tidigt (åka tåg! LOVE!), träffade Lina och Katarina och vår moderator (som jag sorgligt nog glömt bort namnet på, men han var en bibliotekarie med skägg, gott humör och känsla för rockmusik), körde ett förmiddagsscenprat, mumsade på fikan i "Det Särskilda Hörnet" avsett för "medverkande" och minglade på kvällen. Och det gick bra.

I år blev jag nedbjuden till samma konferens men som gäst, inte författare. LitteraLund firade 10 år och bjussade på inträde, föreläsningar, mingel för dem som någon gång medverkat; gott, tänkte jag, skrivpaus!

Tågresan var minst lika fantastisk som sist, jag träffade eminenta Christine Lundgren (nyss signad med ett stort förlag! HURRA!) och Marie Metso på CoffeBreak, såg Salla Simukka, Martin Jern, Johanna Lindbäck, Ilon Wikland med flera på scen, skakade hand med Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, och Kristina Hård, arrangör. Och det gick inte bra; jag drabbades av melankoli. 

Främsta anledningen torde vara att jag suttit framför datorn med manusomarbetningen from hell sedan veckor tillbaka och blivit smått asocial. En annan anledning är att jag inte kan vara vem som helst bland lärare och bibliotekarier; titt som tätt känns jag igen, det känns, som när det sprakar till i en gammal skolkamrats eller kollegas ögon men personen, eller du, väljer att titta bort istället för att hälsa? Jag valde att titta bort, eftersom jag inte kände någon (Christine och Marie skulle kolla in Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren på Malmös bibliotek) och behovet av en vän i nöden, eller bara någon att tycka saker eller konspiratoriskt fnissa med, växte sig monstruöst; jag gick en stund på vernissagen, smet innan minglet och väntade in tåget hem. Det var inte en av minsta största stunder som författare; jag kände mig ganska liten. Alla känner apan, apan känner ingen, elefanten i rummet; jätte. Konstig. Erfarenhet.

Jag menar, övergången mellan författarskapets två extremer, total ensamhet vs. välbefolkat sceneri, brukar vara rätt tuffa och kräva mycket energi, men att hamna i detta mellanting? Var nog värre än bådadera.
Dessutom är jag vanligtvis ganska dålig på att mingla och nu var jag usel.
Hur som helst.

Jag hade David Nicholls senaste "Vi" att sällskapa med, bokens melankoliska tragikomik speglade min sinnesstämning väl och dessutom handlar den om bortlängtan, otillräcklighet och tågresor; ingenting skyddar en mot omvärlden som en god bok. 

Kommentera