Lena Köster

Skribent otrygg trots fristad

Ni som lever här, ni förstår inte hur det är"

Hotet mot Uppsalas nuvarande fristadsförfattare gör att hen inte kan träda fram offentligt. Inte i intervjuer. Inte på stadens litterära eller journalistiska scener. Knappt ens privat socialt.

Hen kommer från ett land utanför Europa. Hen är journalist och bloggare, regimkritiker. Hen har flytt för sitt liv från hemlandet, där pressfrihet och yttrandefrihet bara är tomma ord.

-Vi har skolor, universitet, välutbildade personer, men en regering där många är illitterata och ståtar med köpta akademiska titlar. Människor förföljs och arresteras, dödas, säger fristadsförfattaren över en kopp te.

Jag har tänkt skriva en artikel om situationen i hens hemland, om boken hen nyss givit ut, om bloggen hen driver – men det går inte.

-Det är inte bara jag som har den här hotbilden, utan min familj i hemlandet, mina vänner och mina kollegor kan också drabbas, säger hen.

Vi kommer överens om att vänta ett år, tills nästa bok kommit ut och tills hen förhoppningsvis har mer koll på läget för de nära och kära.

Under tiden arbetar hen med bokprojekt och blogg.

-Jag lever till stor del på nätet. Träffar inte gärna landsmän heller eftersom jag inte vet vem jag kan lita på. De kan mycket väl föra information om mig vidare till regeringen…

Jag har svårt att förstå hur en artikel om den här skribentens vistelse i Uppsala, med namn och allt, skulle påverka personerna hen värnar om i hemlandet och grannlandet. Tänker att det är väl den utgivna boken, som finns där, och den pågående bloggen, som borde vara det som triggar hotet mot vänner och anhöriga. Oavsett var personen befinner sig.

En annan sak med hotet mot hen själv förstås.

-Du lever här. Du förstår inte hur det är i min värld, säger hen.

Sant. Dvs jag förstår hotet om hen som aktiv regimkritiker är verksam i eller i närheten av hemlandet. Det finns hur många bevis som helst på faran i att kritisera den sittande administrationen. Ständiga fängslanden, misshandel och, såvitt jag förstår, mord.

Men att känna sig hotad och förföljd långt norrut i en annan världsdel, att aldrig kunna lita på någon ens i exil i ett demokratiskt land, att tvingas välja ensamhet och intellektuellt liv på nätet – det blir tungt att andas…

Att läsa dystopier hör till ens litterära liv. Att inse att oerhört många människor i världen, lever i en sas förverkligad dystopi, känns som ett mänsklighetens misslyckande.

Diktaturer, fascism, nazism, rasism, förtryck av kvinnor, förtryck av alla som inte hör till makteliten, förtryck av oliktänkande och oliklevande, miljardstölder från folket till elitens giriga fickor, ogärningar i den ena eller andra gudens namn, listan är lång.

Det goda som görs i form av satsningar på skola och hälsovård för barn och kvinnor (gärna även för män), arbetet för att försvara och utveckla demokrati, olika former av hjälp via organisationer som Läkare utan gränser, RK, Rädda barnen, kyrkors och politiska organisationers hjälparbeten, forskning, fredsarbete, enskildas insatser för andras bästa osv. Väger det upp?

Räcker det för att nån gång skapa en värld i balans där mänskliga rättigheter styr? Där författare och andra fritt kan uttrycka sin mening, kritisera, debattera, utan att riskera annat än att motståndaren har bättre argument.

Är det ”goda” tillräckligt?

Tror inte det.

Det verkar inte som om ont kan med gott fördrivas. Men det gamla talesättet ”ont skall med ont fördrivas” är inget jag skulle vilja ha som rättesnöre.

Så, förgäves eller otillräckligt, det är ändå främst (litet kryphål där…) den vägen vi måste gå: stötta allt som i slutänden skulle kunna leda till en värld där mänskliga gemensamma rättigheter råder utan undantag. Utopin i stället för dystopin.

Fristadsförfattaren ler och ruskar på huvdet.

-Ni som lever här, ni förstår inte hur det är.

Jag får hens bok om ”folkmord” på tankar, engelska versionen.

Censur, tänker jag, gräver sig in i sinnet och skapar självcensur. Sen har sanningen dött.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Jag minns gräshopporna
Författar- presentation:	Soseki Natsume

Natsume Soseki - Jag minns gräshopporna

ett vinteröde
grävlingen upphängd
under taknocken

*

nya landsvägen
en lång raksträcka
av kyla

*

från toalettfönstret
ser jag dem
höstbergen

*

höstvinden griper tag
i min ensamma gestalt,
på havet

*

vintervinden
mojnar i tystnad
kistvagnen

*

Det är länge sedan jag bemödade mig om att aktivt läsa haiku, men det är en kär gammal vana som jag med hjärtevärme återupptar och därför blev Natsume Sosekis Jag minns gräshopporna den första bok jag e-lånade från biblioteket. Allt är inte lika bra i den men dikterna om ensamhet, exil och sjukdom berör mig starkt. Jag är glad att ha stiftat bekantskap med ännu ett klassiskt haiku-namn.

Betyg: 7/10

Kommentera