LitteraturMagazinets recension
av Hennes iskalla ögon, Carin Gerhardsen
Hammarbyseriens fortsättning blev en dussindeckare
Fredagskväll och tjejgänget ska träffas för en helkväll på stan. En av dem kommer inte hem igen, men hennes kompis Julia får så småningom lugnande sms och även facebooksidan uppdateras. Någonting känns inte rätt och Julia kontaktar efter flera dagar polisen.
Tidigare samma fredag har även en annan kvinna försvunnit från sin arbetsplats. Hon sitter och får sina fransar och bryn färgade av sin arbetskamrat. Kamraten går på ett ärende och när hon kommer tillbaka är kvinnan borta. Det dröjer innan polisen kontaktas.
Det här är en oförutsägbar historia, och som läsare begriper jag inte riktigt vad som hänt och det tar tid innan jag har svaret.
Här finns också riktigt bra skildringar av destruktiva förhållanden. En man kontrollerar svartsjukt sin sambo. En annan kontrollerar och misshandlar sin fru psykiskt – en psykisk misshandel som får oanade följder. Han har kontroll över sin familj och sina två barn. En annan man misshandlar sin fru brutalt, allt medan deras pojke hör och ser. Det är nästan som en lärobok i, och trestegsraket hur en kvinna kan bli berövad sitt värde och till slut accepterar misshandeln, även om författaren här har delat upp förtrycket på tre olika förhållanden.
Ur detta reser sig en av kvinnorna på egen hand, och även om det bidrar till att det hettar till lite i min läsning, så känns det inte helt trovärdigt. En rädd och förtryckt kvinna klarar knappast av att gå sin väg och framför allt skulle hon aldrig lämna sina barn i faderns vård. Hon om någon vet hur farlig han kan vara.
Det här skulle kunna bli en riktigt spännande bok, men det blir den inte riktigt. Det är synd att en mördare avslöjas för läsaren så tidigt som författaren gör här. När jag sida upp och sida ner läser om poliserna, som ventilerar den ena teorin efter den andra, så blir i alla fall jag lite uttråkad. Men så småningom knyts allt ihop till ett prydligt paket.
Jag läste Carin Gerhardsens första böcker ”Pepparkakshuset” och ”Mamma, pappa, barn” och gillade dem. Jag blir lite besviken på mig själv när jag inte fångas av den här deckaren. Säkert finns många läsare som gillar den här boken, men jag lägger den ifrån mig med en uttråkad gäspning och känner att boken är en ren svensk dussindeckare.
Mottagen: 3 juni 2013
Anmäl textfel
