LitteraturMagazinets recension av Rök, Dan Vyleta
Viktoriansk fantasy ryker utan eld
Dan Vyletas alternativhistoriska dystopi bolmar av synd och skam. Bokstavligen. Människornas onda tankar tar form i rök och sot, fläckar ned rena linnen, kväver, frestar och berusar. Skådeplatsen är det viktorianska England, där överklassen tränas att hålla sin rök under kontroll som ett tecken på överlägsenhet och ledarskap.
På en internatskola för just detta blir två sextonåriga pojkar vänner, den temperamentsfulle Thomas med ett mörkt förflutet och den ridderlige Charlie från samhällets absoluta toppskikt. Deras vänskap och lojalitet prövas mot vedervärdig kamratuppfostran och lärarkårens utredningar om vems rök som svärtat vad. Senare också av kärlek och lusta (naturligtvis), vuxenvärldens svek och oresonliga fiender. Vyleta blandar fantastik och historisk roman med internatskolegenren till en robust soppa som kastar oss in i en konspiration om själva världsordningen. Pennalism avlöses av missriktad idealism i obehagliga situationer av undertryckt skam, skuld och omoral.
Det är framförallt världsbygget som gör boken läsvärd – författarens mörka fantasi, miljöerna och detaljrikedomen. Tidsandan och miljöerna fångas väl i skildringar som minner om Dickensfigurer och dåtidens moralpanik om imperiemedaljens baksida. ”Vuxnare” inslag som skam, sex, pennalism och tortyr riktar boken till äldre unga vuxna och uppåt. Men övergripande handlar ”Rök” – som alla andra ungdomsdystopier – om individens uppror mot en förtryckande vuxenvärld som inte tillgodoser det egna behovet av frigörelse.
Det är lätt att dra paralleller till vår tids samhälle och allmänmänskliga erfarenheter. Röken blir ju ett påtagligt maktmedel som skiljer klass från klass, moralisk från fördärvad, ond från god. Men det viktiga är inte hur du är utan hur du kan verka vara. Religionen står för en traditionell tolkning, medan vetenskapliga ideologier drar egna slutsatser. Men moraliskt eller etiskt är båda ogrundade men rättfärdigar anspråk på makt och sanning, hör jag författaren säga mellan raderna.
Så lyckas Vyleta göra sin värld levande och relevant, överraskande samtidigt som den hänger ihop. Internt skaver inga självmotsägelser och textens dialog med verklighetens historiska miljö och idéströmningar är uppfriskande och observant, från buskiga polisonger på modet till framväxande fackföreningar och koloniala synsätt.
Jag uppskattar hur Vyleta långsamt skalar lager på lager av löken. Bit för bit lever läsaren sig in i samhället och pojkarnas tillvaro. Han låter ana strukturerna bakom: en kraftmätning mellan tradition och nytänkande, moraliskt förtryck och ideologisk disciplinering. Flera berättarröster turas om att bära berättelsen framåt och ger en bild av både sig själva och förloppet. Tyvärr låter författaren porträtteringen luta väl tungt på huvudpersonernas möte med världen allt eftersom slöjorna faller. Visserligen blir röken ett ytterligare verktyg i gestaltningen – det är lätt att visa med oslitna bilder hur personer ryker eller inte ryker, vad rök smakar och känns som och hur den beter sig. Men jag hade hellre sett pojkarna och andra förändras och växa med historien. Endast två personer genomgår förändringar, dessvärre klichéartade och den ena dessutom tillknäppt-flicka-tvingas-växa-genom-kärleken. För övriga inskränks gestaltningen till att avslöja mer och mer av hur personerna verkligen är och har varit från början till slut. Nog så spännande, ibland skrämmande, men föga gripande.
Mottagen: 13 oktober 2016
Anmäl textfel