Min Barbro-resa är inte slut än

Bok- presentation:	Stackars Allan
Författar- presentation:	Barbro Lindgren
Inbunden Finns i lager, 136 kr

Bra Börje
Barbro Lindgren

Du är det finaste
Hans Hagen

Det tog inte lång stund förrän hyllningsvågen svepte över det svenska nätet. ALMA-priset till Barbro Lindgren. Så självklart, men så stort. Själv behövde jag sätta mig ner en stund. Äta klart min våffla och kisa lite mot vårsolen mellan tallarna. Och sova på saken. Jag behövde fundera en stund på det där med betydelsefullhet. Inte vad det betyder för Barbro eller för försäljningssiffrorna eller för nya läsare på andra sidan jorden. Utan på hennes betydelsefullhet för mig.

Barbro Lindgren är en av de där författarna vars böcker både har stor betydelse och liksom bara finns där. Som har skrivit den där speciella boken som blivit det finaste barndomsminnet, som formulerade det där svåra eller bidrog till ens inställning till livet och motiverar de val man gjort. Men som också har lästs i mängder genom åren, getts bort, ärvts vidare. Alltid funnits där i hyllan, i tidningskorgen, i bilen, hos mormor. Blivit syltiga och sönderklottrade. Blivit snubblade på och förbannade. Som en del av livet. Bara funnits där. Det här är (delar av) min Barbro-resa.

Mina vägar korsades en tid med en oerhört egensinnig bullterrierherre. Inte på något vis lik lokomotivet Rosa förutom till färgen och den karaktäristiska huvudformen, men leendet som sprider sig när jag råkar på en Rosa-bok är inte att ta miste på.

Pojken på BB hade ljust och spretigt hår, smala armar och en bullig mage. Såg lite ut som en groda. Eller en Max. Vi hittade en nallekanin i sjukhuskiosken som liknade kaninen som Lindgrens Max släpar omkring på. Och så fick pojken heta Max.

Har man en pojke som heter Max får man per automatik Max-böcker vid varje högtidlig sammankomst de första åren. Alla bekanta tycker att de är fyndiga. Alla kommer med Max-böcker. Tyvärr är ingen i vår familj särskilt förtjust i Max-böckerna (förutom en scen där det bråkas rejält och man får säga "Kommer blooood!"). Max-böckernas betydelse går ändå inte att förringa då de revolutionerade barnboksvärlden med sitt bebisspråk. Men vi längtade hela tiden vidare till de andra böckerna och karaktärerna, och jag längtar fortfarande eftersom vi har många bekantskaper kvar att lära känna.

Jag har också den vilda bebin under mitt tak, både som bok och som barn. Den sistnämnda dinglar i lamporna, tar igen sig på hatthyllan och kastar sig sedan med smala kärleksfulla armar runt sin trötta mors hals. Den förstnämnda är en av de bästa skildringarna någonsin av oro, trötthet, stöd, tålamod och evinnerlig kärlek.

En karaktär som vi gillar är grisen Benny. Hans värld, hans bekymmer och strapatser känner vi igen oss i. Med hjälp av Benny kan man fundera på det där med en lillebror och det där med stora tuffa killar. I böckerna om Benny räcker vardagen långt, äventyren är tillräckliga och barnets funderingar varken förminskas eller kommer i skymundan för rymdmonster eller skrikig formgivning.

Det är framför allt fyra verk av Barbro Lindgren som jag gärna vill att andra ska upptäcka, eller påminnas om, som lätt glöms bort när alla pratar om Max, Benny, Loranga och Sparvel:

"Bra Börje" - boken om hunden som kommer bort är en nyligen upptäckt högläsningsfavorit, illustrerad av Pija Lindenbaum. Jag blev tipsad om den på ett sätt som inte gick att motstå: "Den kan du läsa med en massa olika skånska dialekter, det blir jätteroligt". Ja det blev det. Även den elfte gången.

"Stackars Allan" - boken om att komma bort i ett köpcenter tog mig med storm. När jag recenserade boken hyllade jag barnperspektivet och konsumtionskritiken och kallade Barbro Lindgren och Sven Nordqvist för giganter. Jag står fortfarande för alltihop, det är en riktigt riktigt vass bok på många sätt.

"Du är det finaste" - en poesibok för barn av Hans och Monique Hagen som Barbro Lindgren har översatt till svenska. Att skriva poesi för barn sägs ofta vara en svår konst, att översätta torde inte vara lättare, men det här resultatet är en pärla.

"Goda' Goda'" - skivan från 1969 av Jojje Wadenius med texter av Barbro Lindgren. "Jag är det fulaste som finns" är liksom många av Barbro Lindgrens historier full av humor och lustigheter, samtidigt så värmande och smärtande. Inte en gång i mitt vuxna liv har jag lyckats höra denna, eller "Mitt barn" för den delen, utan att gråta.

Det jag älskar med Barbro Lindgrens böcker är hur de förmedlar att alla är okej utan att göra en stor grej av det. Den som är annorlunda eller bara känner sig så. Och den som känner sig så himla vanlig och inte som något speciellt alls. Alla får vara med och vara sig själv. Mazarin är viktig. Benny är viktig. Den som fantiserar och den som inte är så tuff och han som är arg, alla är bra och viktiga.

Jag hoppas ALMA-priset leder till att Barbros Loranga spatserar iväg och erövrar världen med sina fasoner, så som Astrids Pippi och Karlsson har gjort före honom. Det råder helt klart brist på galna män i morgonrock i delar av den här världen.

Avdelning: Barn Taggar: #ALMA-priset #poesi #barnskiva #läsminnen

26 mars 2014

I stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man

Nobelmedaljen – snart på en skitig festival nära dig"

Varje dag som maten dröjer citerar någon i hushållet, likt en återkommande bordsbön, Talkin’ World War III Blues:

”Give me a string bean I'm a hungry man
A shortgun fired and away I ran"

Numera kan vi säga att vi citerar en nobelpristagare flera gånger i veckan. Mycket mer än så innebär inte årets val av pristagare för mig. -klipp-

Jag är ingen förståsigpåare. Varken gällande litteratur, politik eller musik. På sin höjd är jag en tyckare. Jag tycker om att höra litteraturprisets tillkännagivande. Det kan bli ett hurra! ett nej! eller ett jaha. Ombyte förnöjer. Jag tycker också om Bob Dylan. Mitt förhållande till honom är jämngammalt med mitt förhållande till skivsamlingen mannen tillförde det gemensamma första hemmet. Det var en aha-upplevelse att lyssna bortom de uttjatade lägereldsvisorna. Jämförbart med upplevelsen av Cornelis minus Hönan Agda och kolonin.

Borde Bob Dylan fått nobelpriset? Världen är delad (som vanligt). Bryr han sig? Nej jag tror inte det. Tror mest att han tycker att det är jobbigt. Han har i alla fall alltid sett ut som om han tycker att allting är antingen jobbigt eller skittråkigt. Frågan är om han ens kommer den 10 december. Jag hoppas det och jag hoppas att han spelar munspel i sitt tal och jag hoppas få se honom bli väckt av lucior i tv, men det är nog för mycket begärt.

Jag minns hur han kom ut på scenen i Göteborg 2001 och placerade sin oscarsstatyett på scengolvet. Den kommenterades inte över huvud taget. Det finns en risk att nobelpriset kommer att gå samma öde tillmötes, dinglandes okommenterat på ett mikrofonstativ.
Nobelmedaljen – snart på en skitig festival nära dig.

Poet ja, men utan musiken kanske det inte varit samma sak, eller? Vissa låttexter har ett liv även utan musik, andra klarar inte av att stå på ett ben. Bob Dylan har låtar i båda kategorierna. Som så många andra.

På ett sätt förstår jag inte hur akademien tänkte, det är musik vi pratar om, var så goda och backa tillbaka in bland luntorna! Samtidigt är det ju intressant varje gång någon som inte levererar texter mellan hårda pärmar premieras. Men jag vill ju ändå inte att vilket kreativt twittertroll som helst ska få njuta av den där fina efterrätten i blå salen. Det är ju det där med gränsdragning, revirpinkande, ha kontroll, att bryta mot traditioner, vilja överraska, våga, älska, skaka om, konspirera. Allt det där mänskliga.

Jag tror inte att kritikerna läst tillräckligt många texter och jag tror inte att de inbitna fansen ens vill försöka att förstå kritiken. Jag vet de som tycker att Bob Dylan inte ens förtjänar ett musikpris och de som tycker att han gott kan få fredspriset också. Minst.

Vilken betydelse har det egentligen? Känslor kommer att växa till stormar för att svalna och bli till axelryckningar och anekdoter. Kommer det att göra någon skillnad? Sanningen är väl att vi har bra mycket viktigare frågor att ägna oss åt på detta sargade klot. Och det är väl därför det är så skönt att få tjafsa om sånt här lite då och då. Och i stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man som bara vill bli lämnad i fred.

Avdelning: Taggar: #nobelpriset #dylan #musik #låttexter

Min Barbro-resa är inte slut än

Sök i bloggen