Nu var kostymen klar

Alla blev ovanligt glada över tillkännagivandet, som om vi själva hade vunnit. Vi var överens och det var en fin höst"

”Jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot.”

Så skrev jag en gång om Thomas Tranströmer och inser idag, när tankarna ständigt vandrar tillbaka till honom, att det fortfarande är så. Jag återkommer till hans dikter gång på gång, i olika skeden i livet, i olika sinnesstämningar. En mening här och en mening där. Känslor som bara han kunde sätta ord på. Jag känner i kroppen när det var för länge sedan ”Den halvfärdiga himlen” låg på mitt sängbord.

Jag minns tillkännagivandet av nobelpriset 2011. Rysningen längs ryggraden, hur håret på armarna reste sig. Jublet. Minns bilderna från trapphuset som var fullpackat med journalister och fotografer. Monica Tranströmers leende när hon öppnar dörren, hur de lutar sig mot varandra medan kamerablixtarna föreviga detta stora och samtidigt intima ögonblick.

Det finns så mycket mer att säga om Tranströmers poesi, den är så mycket mer än Nobelpriset. Men det är trots allt ett hyfsat kvitto på att man kan sin sak. Ändå har just de där minuterna fastnat hos mig, för jag upplevde det som att alla blev ovanligt glada över tillkännagivandet, som om vi själva hade vunnit. Vi var överens och det var en fin höst. Nu möts vi igen i vår besvikelse.

Jag vet ingenting om Thomas Tranströmer egentligen. Ingenting. Men jag mår som när Astrid Lindgren gick bort. Det är en tomhet som gräver i mellangärdet, jag stirrar ut genom fönstret och jag har gråtit. Jag sörjer en människa jag inte kände. Jag sörjer alltid människor som jag upplever som så sympatiska. Som berikar. Som sår frön. Jag sörjer för hela världens skull att den blivit en sympatisk människa fattigare. En ordkonstnär fattigare. Samtidigt är jag tacksam för de texter som lämnas kvar för fler att upptäcka, eller kanske återupptäcka.

Trots att Thomas Tranströmer inte skrev så mycket eller kanske ingenting alls mot slutet så vill jag ändå att han ska vara här. Sitta där och spela piano. Med vänster hand. Men nu var kostymen klar.

Foto: Yanan Li

Avdelning: Poesi Taggar: #nobelpris #poesi

27 mars 2015

I stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man

Nobelmedaljen – snart på en skitig festival nära dig"

Varje dag som maten dröjer citerar någon i hushållet, likt en återkommande bordsbön, Talkin’ World War III Blues:

”Give me a string bean I'm a hungry man
A shortgun fired and away I ran"

Numera kan vi säga att vi citerar en nobelpristagare flera gånger i veckan. Mycket mer än så innebär inte årets val av pristagare för mig. -klipp-

Jag är ingen förståsigpåare. Varken gällande litteratur, politik eller musik. På sin höjd är jag en tyckare. Jag tycker om att höra litteraturprisets tillkännagivande. Det kan bli ett hurra! ett nej! eller ett jaha. Ombyte förnöjer. Jag tycker också om Bob Dylan. Mitt förhållande till honom är jämngammalt med mitt förhållande till skivsamlingen mannen tillförde det gemensamma första hemmet. Det var en aha-upplevelse att lyssna bortom de uttjatade lägereldsvisorna. Jämförbart med upplevelsen av Cornelis minus Hönan Agda och kolonin.

Borde Bob Dylan fått nobelpriset? Världen är delad (som vanligt). Bryr han sig? Nej jag tror inte det. Tror mest att han tycker att det är jobbigt. Han har i alla fall alltid sett ut som om han tycker att allting är antingen jobbigt eller skittråkigt. Frågan är om han ens kommer den 10 december. Jag hoppas det och jag hoppas att han spelar munspel i sitt tal och jag hoppas få se honom bli väckt av lucior i tv, men det är nog för mycket begärt.

Jag minns hur han kom ut på scenen i Göteborg 2001 och placerade sin oscarsstatyett på scengolvet. Den kommenterades inte över huvud taget. Det finns en risk att nobelpriset kommer att gå samma öde tillmötes, dinglandes okommenterat på ett mikrofonstativ.
Nobelmedaljen – snart på en skitig festival nära dig.

Poet ja, men utan musiken kanske det inte varit samma sak, eller? Vissa låttexter har ett liv även utan musik, andra klarar inte av att stå på ett ben. Bob Dylan har låtar i båda kategorierna. Som så många andra.

På ett sätt förstår jag inte hur akademien tänkte, det är musik vi pratar om, var så goda och backa tillbaka in bland luntorna! Samtidigt är det ju intressant varje gång någon som inte levererar texter mellan hårda pärmar premieras. Men jag vill ju ändå inte att vilket kreativt twittertroll som helst ska få njuta av den där fina efterrätten i blå salen. Det är ju det där med gränsdragning, revirpinkande, ha kontroll, att bryta mot traditioner, vilja överraska, våga, älska, skaka om, konspirera. Allt det där mänskliga.

Jag tror inte att kritikerna läst tillräckligt många texter och jag tror inte att de inbitna fansen ens vill försöka att förstå kritiken. Jag vet de som tycker att Bob Dylan inte ens förtjänar ett musikpris och de som tycker att han gott kan få fredspriset också. Minst.

Vilken betydelse har det egentligen? Känslor kommer att växa till stormar för att svalna och bli till axelryckningar och anekdoter. Kommer det att göra någon skillnad? Sanningen är väl att vi har bra mycket viktigare frågor att ägna oss åt på detta sargade klot. Och det är väl därför det är så skönt att få tjafsa om sånt här lite då och då. Och i stormens öga sitter en besvärad och trött gammal man som bara vill bli lämnad i fred.

Avdelning: Taggar: #nobelpriset #dylan #musik #låttexter

Nu var kostymen klar

Sök i bloggen