En världsomsegling under havet 150 år

Kapten Nemo sänkte sitt skepp bland vanliga människor

Den första fungerande ubåten sjösattes 1897. Vid det laget hade Jules Vernes fiktiva Nautilus redan funnits i nära trettio år. Mats Lindström har lagom till 150-årsjubileet läst ”En världsomsegling under havet”.

Vad är det för något som rör sig på vattnet och inte tycks passa in? Ett skär? En val? Ett monster som hotar den västliga civilisationen? Snart tycks halva jorden engagerad i fenomenet. Och i sann 1800-talsanda vill man nu fånga det okända, döda det och triumfera på världspressens febriga framsidor. Borta är den franska revolutionens kejsarparader och Wienervalsens sövande toner. Liberalister och nationalister har åter väckt känslan för kanoner och stöveltramp till liv.

Snart ska de europeiska försvarsbudgetarna stiga med hela 50 procent, och kampen om haven bli lika infekterad som på spanska armadans tid. Men vad är det för något i havet som tycks vara både snabbt och mäktigt och kanske hotar livet på land? Tänk om det är så att en av världslitteraturens mytiska pikaresker skulle ligga begravd i norska vatten. Har någon undersökt saken? Finns där kanske det mystiska skrinet som berättar hela historien om varför den fantastiska ubåten Nautilus byggdes och om kaptens Nemos liv?

Jules Vernes professor Pierre Aronnax, berättarjaget och i boken författare till ”De stora havsdjupens hemligheter”, inser problemet som landkrabba efter en åktur i världshaven och ett besök på självaste Atlantis – alla knäppgökars dröm om paradiset på jorden som sjönk och försvann i havet. Tankarna förs till vetenskapsmannen och Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck d. ä. som på en gravyr från 1600-talet dissekerar Skandinavien inför häpna antika filosofer, och visar att här, ja just här låg Atlantis – ur-ön för jordens alla folk. Bättre propaganda för krigen på 1600-talet gick inte att hitta.

Jules Verne var liksom sin professor Aronnax också en landkrabba, men utrustad med en sjusärdeles fantasi. Och inte bara det.

Vetenskap, främst då geografi, var högsta mode på Jules Vernes tid. Likaså den först så bespottade impressionismen, med sitt flyktiga, gäckande och nervösa vattenspel, en spegling av hur Nautlius styrdes... Varje vit fläck skulle kartläggas och upptäcktsresande hyllades som hjältar i nationalistisk yra. Tyskar, fransmän och britter tävlade i att komma först till främmande platser där man sedan kunde hävda det egna landets förträfflighet gentemot andra. Sådant eldade på krigshetsarna i kampen om jordens resurser.

Men Verne satt lugn i båten. Han förstod nog att många av hans tankeexperiment inte skulle förbli teoretiska. Den snabba teknologiska utvecklingen visade vartåt det barkade och eldade på hans egen kreativitet. ”Från jorden till månen” skrev han redan år 1865 och ”Jorden runt på 80 dagar” kom 1873.

Jules Verne insåg kanske också att när han skrev sina populära böcker att all denna enorma industrikraft, exploatering, teknik, uppfinningsrikedom och experimenterande en dag skulle leda till fördärv och förintelse med en ostoppbar utveckling och jordens alla ändliga resurser satta på spel.

I år är det alltså 150 år sedan ”En världsomsegling under havet” först kom ut och man kan undra om den har något att säga oss idag.

År 1870 var inget år vilket som helst. Fransk-tyska kriget gick av stapeln med ett franskt nederlag som skulle komma att spilla över i både första och andra världskriget.

Det här med båtar och resor verkar ha varit ett stort intresse för Verne. I Skottland får han se det berömda kryssningsfartyget Great Eastern, som han senare reser till USA med. Berättelsen om Kapten Nemo och Nautilus börjar samma år som Jules Verne skaffar egen båt, och det sägs att han satt i den när han skrev på ”En världsomsegling under havet”.

I berättelsen, som tar sin början 1866, upptäcker sjömän något ute till havs. Det rör på sig och man kan inte avgöra om det är ett skär eller en val. Denna tingest dyker upp lite varstans på haven, och till slut bestämmer man sig för att det är ett monster (val?) som i sann 1800-talsanda måste dödas om civilisationen inte ska gå under.

Med på expeditionen är alltså professor Aronnax, hans betjänt Consile och den kanadensiske harpuneraren Ned-Land, en råbarkad typ som ser dödandet som enda botemedel. Men monstret, valen, leker tafatt med skeppet, och det slutar med att professorn, betjänten och Ned-Land blir fångar på Nautilus. De ska nu få vara med om en resa de aldrig kan glömma.

Frågan är om det är en dröm, en slags verklig saga som blir en mardröm eller ett äventyr ingen kan tacka nej till. Nautilus är inte vilken ubåt som helst. För det första finns den officiellt inte. Ingen kan säga på vilket varv den är byggd eller vad finansiären heter. För det andra visar den upp en teknik som får världsutställningen i London 1851 att likna en liten obetydlig kiosk. En avancerad datamaskin, en organism som tycks leva sitt eget liv, men som i händerna på Nemo blir en farkost utöver det vanliga. En föregångare till artificiell intelligens om man så vill.

Vem är då denne kapten Nemo? Inte heller han tycks existera då Nemo betyder ingen. En enstöring (en gud?) som gäckar en hel värld. Vill han förgöra den eller skydda den mot mänskligheten vars vurm för större pansarkryssare ökar för var dag som går. Nemo bär på en sorg. Något har skadat honom. Nära och kära har farit illa, ska han nu hämnas? Är det den problematiska treenigheten mellan liberalism, demokrati och populism vi ser?

Nemo personifierar Naturrätten i Thomas Hobbes ”Leviathan” – en hänsynslös individ som med teknik handlar efter egna själviska motiv, en diktator som i ensamhet gråter och spyr galla över kollektivet.

När Nemo säger följande är det som om dagens antidemokratiska maskineri får sin programförklaring:

”Jag är inte, vad man kallar en civiliserad man! Jag har brutit helt med det sociala livet av skäl jag ensam kan bedöma. Jag lyder inte under era lagar, och jag ber er att aldrig tillämpa dem på mig.”

Frågan är om inte också en paradox av tysk motupplysning skiner igenom. Den franska revolutionen hundra år tidigare hade berövat människan hennes värdighet. Människorna var inte längre fria världsmedborgare som kunde beblanda sig med andra, utan enkom lokalpatrioter som skulle vakta sin hierarkiskt folkliga kultur gentemot andra raser.

Filosofen Johann Gottfried Herder lade ut texten om det där:

”I det ögonblick människan börjar breda ut sina drömmar om främmande länder, från vilka de söker hopp och frälsning, röjer de första symptomen på sjukdom, på uppblåsthet, på ohälsosamt överflöd, på förestående död!”

Men Nemo komplicerar det hela. I sin roll som ubåtens diktator visar han även upp en encyklopedisk och pluralistisk sida. Kaptenen har ett bibliotek i klass med universitetsstädernas. Han är både humanist och naturvetare och överträffar professor Aronnax i havsvetenskap. Nautilus drivs med miljövänlig elektricitet och Nemos föda består av vad havet erbjuder. Bildad, miljömedveten och nyttig alltså. Men de motsägelsefulla dragen finns där som en djävulsrockas lugna gång.

De tre vännerna professor Aronnax, betjänten Conseil och Ned-Land slits mellan om de ska försöka fly eller stanna kvar, de får under inga omständigheter lämna båten och röja dess hemligheter.

Nemo känner stort lidande med mänskligheten, men skyr inga medel att förgöra dem som går honom emot. Kanske är det så man till sist ska se bokens kärna: Kapten Nemo hade all teknik i världen, men utan mellanmänskligt samarbete, förnuft och beslutsvilja blir Nautilus undergång också vår.

Jag undrar om Jules Verne såg sig själv som kapten Nemo eller professor Aronnax. Kanske var han båda två där han satt i sin båt och skrev ”En världsomsegling under havet” - en bok värd att läsas på nytt.

Mats Lindström, journalist, SO-lärare

Anmäl textfel