Första biografin över Kerstin Thorvall
Kompromisslös, upprorisk och jagad av demoner
Kestin Thorvall begravdes den 28 april 2010. Ett berg av vita pioner låg på kistan när barn, barnbarn och vänner tog avsked. Kyrkan var visserligen stor – men inte full. “Kerstin Thorvalls väg till mänsklig gemenskap och in i evigheten gick via konsten och scenen” skriver kulturjournalisten och författaren Beata Arnborg i sin biografi.
När Kerstin Thorvall (född 1925) dog våren 2010 lämnade hon efter sig enorma mängder brev och anteckningar som skänktes till Kungliga bibliotkekts arkiv. Författaren och kulturjournalisten Beata Arnborg (bilden nedan) var en av de första som öppnade de 150 lådorna och gick igenom allt material. Nu har hon skrivit den första biografi över Kerstin Thorvall, “Uppror i skärt och svart” (september 2013).
– Kerstin gjorde uppror hela tiden. Hon var kontrasternas kvinna och levde kontrasternas liv, säger Beata Arnborg.
När hon blev tillfrågad om hon ville skriva en biografi över Kerstin Thorvall tvekade hon inte en sekund.
– Hon har betytt så mycket! Jag lockades av att hon var så erhört mångfasetterad, säger Beata Arnborg som tidigare givit ut biografierna “Professor Vivi : den sagolika botanisten” och “Krig, kvinnor och gud : en biografi om Barbro Alving”.
Jämfört med Barbro Alving och Vivi Täckholm var Kerstin Thorvall betydligt svårare att få grepp om, tycker hon.
– Kerstin var väldigt komplicerad. Jag tycker att det svåraste att förstå är hur hon kunde göra sina barn, sin mamma och sina vänner så illa – utan att riktigt förstå vad hon gjorde. Det blir en sådan kontrast när hon samtidigt var så väldigt begåvad och klarynt och kunde uttrycka saker så väl, säger Beata Arnborg.
Kerstin Thorvall använde sig själv och sina egna upplevelser i nästan allt hon skrev och berättade öppenhjärtigt om allt från småbarnsår till klimakteriebesvär.
Hon älskades av många för sin öppenhet. Men hennes drivkraft att säga sanningen sårade också många.
Mediadrevet efter boken "Det mest förbjudna" på 1970-talet höll på att knäcka henne. Hon flydde landet, bosatte sig i Frankrike och bestämde sig för att aldrig mer skriva.
En del vänner och bekanta skrämdes bort av Thorvalls många gånger ovarsamma sätt mot andra människor. “Hon var begåvad, rolig och inspirerande men hon saknade förmågan att känna gränser och leva sig in i andras behov. Hon förblev en besvärlig, brijant och slipad solitär,” skriver Arnborg i biografin.
– Under uppväxten var hon den oansenliga flickan, inbäddad i kyrklighet och präkighet. Men i de sena tonåren slår hon sig loss, blir en tjusig modetecknerska på Beckmans och får sin drömprins. Det var verkligen märkvärdigt. Men askungesagan tar slut och det slutar olyckligt. Forstättningen av livet var en kamp. Det fanns så mycket tragik i Kerstins liv, säger Beata Arnborg.
Kerstin Thorvalls liv gick verkligen i svart och skärt precis som titeln på biografin antyder. (Den anspelar för övrigt även på en diktsamling som Kerstin Thorvall skrev på 1960-talet, “Följetong i skärt och svart”.) Djupa depressioner, känslor av meningslöshet och dödsångest varvades med eurofori och livslust.
Kerstin Thorvall kämpade för att försörja familjen, hon kämpade mot ångesten och hon kämpade för att höras och synas.
– Hon hade en massa demoner och behövde en massa hjälp, säger Beata Arnborg.
Men de svarta hålen hindrade inte Kerstin Thorvall från att jobba. Hon ansåg själv att demonerna var en förutsättning för sitt skapande och valde emellanåt att inte ta någon ångestdämpande medicin. Hon var otroligt produktiv och hann ge ut 63 egna böcker och medverka i ytterligare några antologier under sitt liv. Utöver det skrev hon krönikor, kåserier, debattartiklar, reportage, intervjuer... Hon tecknade också och illustrerade bland annat många barnböcker, både andras och sina egna (teckningen till höger är ett självporträtt från 1984). I kartongerna på Kungliga biblioteket finns det mesta.
– Hon sparade på alla brev och anteckningar ner till minsta lapp, säger Beata Arnborg.
Har du verkligen läst allt?
– Ja, det måste man ju. Något enstaka kåseri har jag kanske missat men jag har gått igenom det allra, allra mesta.
– Efter ett tag känner man att man bottnar och på något sätt lär känna mönstret. Jag tror inte att jag hamnat så långt från sanningen. Jag tycker jag att jag har fått ett personligt förhållande till henne.
Biografin skildrar både den privata Kerstin Thorvall och den professionella – om de nu alls går att skilja åt. Boken innehåller närgångna beskrivningar av Kerstin Thorvalls sämsta sidor, hennes komplicerade psyke och egocentriska drag. Beata Arnborg säger att det hade varit omöjligt att låta bli att beskriva de sidorna av Kerstin Thorvall eftersom hon själv exponerade så mycket av sina tillkortakommanden medan hon levde i till exempel intervjuer, böcker och kåserier.
– Hon tyckte till exempel att hon hade misslyckats som mamma och det tyngde henne hela livet. Det går inte att hoppa över svårigheterna med äketenskap och kvinnans roll när man ska skildra hennes liv. Det är viktiga pusselbitar för att förstå hennes litteratur, säger Beata Arnborg.
Beata Arnborg säger att det hon blev mest förundrad över när hon arbetade med boken var hur “superbegåvad, snabb och klartänkt” Kerstin Thorvall var.
– Hon var så otroligt mångsidig – och också väldigt modig, säger hon.
Kerstin Thorvall skrev om småbarnsmammor när hon själv var småbarnsmamma, om tonåringar, om klimakteriet och ålderdomen – och naturligtvis – om den mogna kvinnans sexualitet i “Det mest förbjudna” som kom ut på 1970-talet.
– Hon öppnade många dörrar och var en föregångare tack vare sin otroliga uppriktighet, säger Beata Arnborg.
– Hon var före sin tid. Hon var till exempel den första som beskrev en förlossning, som den upplevs av den födande kvinnan. Tidgare hade den erfarenheten aldrig beskrivits.
Många läsare älskade och kände sig stärkta av Kerstin Thorvalls böcker just för hennes uppriktighet – andra såg rött. Och hon var långt ifrån politiskt korrekt.
– Hon hade ingen känsla för vad folk ville höra. Det är fascinerande, säger Beata Arnborg.
Målet med biografin har varit att leta efter människan Kerstin – med fel och brister. Och bristerna får vi läsare verkligen ta del av. Som för att väga upp mot alla svek som skildras upprepar Beata Arnborg flera gånger att Kerstin Thorvall verkligen älskade sina fyra söner. Hon är mån om att skildra det fina som också fanns (bilden till höger visar Kerstin Thorvall och hennes son Anders när det spelar Monopol).
Kerstin Thorvall blev både utskälld, ifrågasatt och förlöjligad under sitt liv. Men trots stormar (de senaste gällde dansen och Afrikaresorna) hann hon bli erkänd författare medan hon levde och fick i slutet av sitt liv (2004) ta emot bland annat Ivar-Lo Johanssons personliga pris för sin samlade litterära insats.
När hon dog ägnade Sveriges Television ett helt program av litteraturmagasinet "Babel" åt att minnas Kerstin Thorvall.
– Idag ser vi hennes förtjänster, säger Beata Arnbrog.
I början avkarriären tyckte många kritiker att hennes språk – som hon själv kallade "flytigt" – var alltför enkelt och likt språket i en veckotidning.
– Nu uppskattas det för sin musikalitet. Idag ser man att det ligger mycket arbete bakom trots att det inte är svårt att läsa.
Den sista bok Kerstin Thorvall skrev var en rapport från åldrandets vedermöder, “Upptäckten” (2003).
Under hela sitt liv ville hon vara sanningssägaren. Så sent som 2003 sa hon i ett teveprogram att hon ville att följade rader skulle stå på sin gravsten:
“Hon som ville säga som det var – inte som det borde vara.”
Anmäl textfel
