LitteraturMagazinets recension
av Veterinären, Gertrud Hellbrand
Märkligt distanserad släktkrönika i ridsportens skugga
Gertrud Hellbrands första tegelstensroman är mera trevlig än dramatisk.
Hellbrand har tidigare skrivit två tunna romaner med ganska obehagliga ämnesval och ett tätt, klaustrofobiskt berättande. Både "Vinthunden" och "Scenario X" kretsade kring sexuella maktspel i olika former. "Veterinären" är något helt annat: en tegelsten som berättar historien om flera generationer av samma familj. En släktkrönika som tätt knyter an till ridsportens framväxt i Sverige.
En ung kvinna återvänder till sitt föräldrahem och kan inte låta bli att försöka förstå både sig själv och sina föräldrar. Vad drev dem till att välja det liv de valde? Hellbrands första tegelstensroman är tyvärr mera trevlig än dramatisk. Intrigen bränner aldrig till och händelserna ter sig intetsägande på grund av ett distanserat berättande.
I bokens nutid har Kristin återvänt till sitt föräldrahem med anledning av en hästbegravning. Där ska hon försöka göra en radiodokumentär om den miljö hon växte upp i, men kan hon göra det utan att själv ta itu med sitt liv? Hemma är allt som vanligt, även de dysfunktionella inslagen. En jämnårig som genom åren har blivit tätt knuten till familjen är borta än en gång. Alla vet vilka avgrunder hon på nytt har tagit sin tillflykt till, men ingen vet hur de ska hantera hennes frånvaro.
Kristina mamma Lucille är hästuppfödare och veterinär, en känslokall personlighet som har lätt för att styra över människor men svårt att komma dem nära. Pappa Bengt har en gång i tiden gett upp sina drömmar om en universitetskarriär för att istället följa sin fru ut på landet och gå i hennes föräldrars fotspår. I Bengts förflutna spökar en ungdomskärlek som begick självmord. Lucille har kanske aldrig återhämtat sig från sina föräldrars död i Estonia-katastrofen.
"Veterinären" är välskriven på många sätt och vis. Jag drivs vidare i handlingen och uppskattar berättelsen på de flesta av dess plan, men jag blir inte gripen eller berörd, förutom av enstaka händelser. När jag läser baksidestexten häpnar jag över hur dramatisk bokens handling ter sig och även när jag själv ska sammanfatta intrigen så låter den mycket mer spännande än vad den faktiskt är.
Tonfallet är så pass distanserat att jag som läser aldrig får anledning att uppleva baksidestextens ord om "på liv och död" eller "dunkel längtan". Att veterinären från bokens titel skulle vara "en bland flera ödesdigra krafter som är med och styr och formar en familj" har jag svårt att förstå. Det finns två veterinärer i boken, men ingen av dem ter sig ett dugg ödesdiger.
Med allt det som ingår i boken kunde Hellbrand ha skrivit just en dramatisk bok, men så är inte fallet. Den är trevlig att läsa, men utnyttjar inte sina möjligheter till att skapa spänning och väcka känsla.
Mottagen: 19 april 2014
Anmäl textfel
