LitteraturMagazinets recension
av Världens alla färger, Giovanni Montanaro
Färggrant om kärlek och galenskap
Det här är en lätt bok på så sätt att den inte tynger ner läsaren med onödiga textmassor – men innehållet är i slutänden både tungt och drabbande.
En kvinna sitter inspärrad på mentalsjukhus. I marginalerna till gamla journaler som hon stulit från sjukhusets arkiv skriver hon om sitt liv. Texterna är brev riktade till hennes livs stora kärlek – den likaså galne diktaren Vincent van Gogh.
I den belgiska byn Geel har man en tradition av att varje familj tar emot en sinnessjuk. Teresa är dotter till en sinnessjuk kvinna som avled vid födseln. Hon växer upp i fosterhem och blir även själv förklarad som sinnessjuk. Det är ett sätt att få betalt för att ha henne hos sig – hon förstår aldrig vad det kommer att innebära för hennes möjligheter att leva sitt liv.
"Världens alla färger" är en brevroman där Teresa skriver vill Vincent van Gogh. I hennes ungdom kom hon ett kort tag i kontakt med honom och blev djupt förälskad – vilket kom att bli inledningen på hennes fall mot bottnen. Hon skriver nämligen från en cell på ett sinnessjukhus.
Precis som byns namn Geel betyder gul är färgerna mycket viktiga här. Språket är lätt och liksom svepande. Länge känns detta som en något substanslös bok, mycket på grund av språket. När berättelsen obönhörligt fortskrider tätnar substanserna mer och mer för att till sist explodera.
Till sist löses hela berättandet upp och alla trådar blir ett gytter av galenskap, ett målande sätt att beskriva vad som händer med människans medvetande när det inte längre orkar.
Jag börjar tidigt ana HBTQ-vibbar av den ovanligare sorten. Så som intrigen har blivit upplagd vore det dock helgerån att avslöja precis vad som gör detta till en HBTQ-bok. Läs själv, så får du reda på det och får på köpet ta del av en ovanlig läsupplevelse.
Mottagen: 23 mars 2014
Anmäl textfel
