LitteraturMagazinets recension av Världens alla färger, Giovanni Montanaro

Färggrant om kärlek och galenskap

Jag börjar tidigt ana HBTQ-vibbar av den ovanligare sorten. Så som intrigen har blivit upplagd vore det dock helgerån att avslöja precis vad som gör detta till en HBTQ-bok"

Världens alla färger är en poetiskt berättad brevroman som utspelar sig på 1800-talet. Den unga kvinnan Teresa lever i den belgiska staden Gheel - känd för sitt mentalsjukhus. Därifrån skriver hon brev adresserade till Vincent van Gogh som hon hastigt träffade när hon var yngre och som väckte något till liv hos henne. I breven berättar hon om sin mamma som ansågs galen, om kärlek och längtan. Men också om sin sexualitet och hur hon tvingas utplåna sig själv för att accepteras.

Berättelsen om Teresa utspelar sig i den lilla staden Gheel i Belgien under slutet av 1800-talet, en stad då mest känd för sin mentalsjukvård.

Världens alla färger är en kort intensiv och poetiskt berättad brevroman, brev som Teresa behöver skriva men som hon aldrig kommer att posta. Målande och innerligt berättar Teresa först om sin mamma som ansågs galen och dog när hon födde Teresa och sedan om sitt möte med kärleken och sin längtan efter att bli en vuxen kvinna. Men snart tar berättelsen en annan vändning. Man anar en kraftfullhet i breven en intensitet bakom Teresas ord, att hon måste berätta sin historia, kräver att få berätta om sitt liv som först var så oskyldigt, skört och hoppfullt men som sedan tvingades till förändring för att passa in i en mall som omgivningen bestämt. När det upptäcks att Teresa är tvåkönad, en hermafrodit, beordras hon av läkarna att uppträda och presentera sig som man. Breven hon skriver är adresserade till Vincent van Gogh som hon mötte i staden då han tillfälligt var inackorderad i samma familj som hon. Hos honom upplevde hon en samhörighet som sedan växer till en platonisk förälskelse.

En roman av en ung begåvad italiensk författare och ett gripande porträtt av en övergiven kvinna som skriver till en man hon har älskat och ber om att få bli ihågkommen. Sorgligt, vackert och mycket skakande om ständigt aktuella teman som identitet, normalitet och utanförskap.


"En lysande poetisk berättelse av italienaren Giovanni Montanaro, vacker, vemodig och bitvis outhärdligt grym. Den består av ett enda långt brev som Teresa Drömlös skriver till van Gogh. Brevet är en kärlekens höga visa, lika gripande som tragisk och nu är det sent på jorden och snart skall både Teresa och van Gogh skall lämna den, hon på grund av sjukdom, han genom självmord. Men in i det sista reflekterar hon över konstens, kärlekens och färgpraktens makt över själarna, på ett sätt som är lika tänkvärt som gripande. Sannerligen, detta är en roman som inte lär lämna något öga torrt. Arma människor, och ändå vinden, känslan, den azurblå himlen, olivlundarna, bönderna på åkrarna. Någonstans en tröst." Svenska Dagbladet

Berättelsen om Teresa utspelar sig i den lilla staden Gheel i Belgien under slutet av 1800-talet, en stad då mest känd för sin mentalsjukvård.

Världens alla färger är en kort intensiv och poetiskt berättad brevroman, brev som Teresa behöver skriva men som hon aldrig kommer att posta. Målande och innerligt berättar Teresa först om sin mamma som ansågs galen och dog när hon födde Teresa och sedan om sitt möte med kärleken och sin längtan efter att bli en vuxen kvinna. Men snart tar berättelsen en annan vändning. Man anar en kraftfullhet i breven en intensitet bakom Teresas ord, att hon måste berätta sin historia, kräver att få berätta om sitt liv som först var så oskyldigt, skört och hoppfullt men som sedan tvingades till förändring för att passa in i en mall som omgivningen bestämt. När det upptäcks att Teresa är tvåkönad, en hermafrodit, beordras hon av läkarna att uppträda och presentera sig som man. Breven hon skriver är adresserade till Vincent van Gogh som hon mötte i staden då han tillfälligt var inackorderad i samma familj som hon. Hos honom upplevde hon en samhörighet som sedan växer till en platonisk förälskelse.

En roman av en ung begåvad italiensk författare och ett gripande porträtt av en övergiven kvinna som skriver till en man hon har älskat och ber om att få bli ihågkommen. Sorgligt, vackert och mycket skakande om ständigt aktuella teman som identitet, normalitet och utanförskap.


"En lysande poetisk berättelse av italienaren Giovanni Montanaro, vacker, vemodig och bitvis outhärdligt grym. Den består av ett enda långt brev som Teresa Drömlös skriver till van Gogh. Brevet är en kärlekens höga visa, lika gripande som tragisk och nu är det sent på jorden och snart skall både Teresa och van Gogh skall lämna den, hon på grund av sjukdom, han genom självmord. Men in i det sista reflekterar hon över konstens, kärlekens och färgpraktens makt över själarna, på ett sätt som är lika tänkvärt som gripande. Sannerligen, detta är en roman som inte lär lämna något öga torrt. Arma människor, och ändå vinden, känslan, den azurblå himlen, olivlundarna, bönderna på åkrarna. Någonstans en tröst." Svenska Dagbladet

Översättare: Louise Kahan
Omslagsformgivare: Sara R. Acedo