LitteraturMagazinets recension
av H som i hök, Helen Macdonald
Originellt och magnifikt om att tämja sorg
Helen Macdonald har varit fascinerad av rovfåglar sedan barnsben och är en erfaren falkenerare. Hon befinner sig mitt i livet när hennes pappa plötsligt dör. Mitt under brinnande sorg bestämmer hon sig för att tämja en duvhök.
Helen Macdonald är anställd vid universitetet i Cambridge när beskedet att hennes far dött av en hjärtinfarkt skakar hennes värld. Hon skaffar en ung duvhök, Mabel, och isolerar sig långsamt och metodiskt i sitt hus för att träna den till jaktduglighet. "H som i hök" är en dokumentation av arbetet parallellt med en redogörelse av en annan falkenerares, T.H. Whites (även författare till exempelvis "Svärdet i stenen"), försök till detsamma på 1930-talet.
Att tämja en duvhök är en stor utmaning även för en van falkenerare, än större under pågående sorgearbete. Den oundvikliga frågan som gäckar under läsningen är av naturliga skäl: varför? Macdonald själv har flera teorier om varför det känns viktigt, för att inte säga nödvändigt, att tämja en duvhök precis efter sin fars bortgång, men hon avvisar dem alla.
Jag antar att det är för enkelt att påstå att Mabel är Macdonalds sorg i fjäderskrud; att tämjandet av höken (eller "mannandet" av den som det heter på falkenerarspråk) egentligen är ett sätt att manna den egna sorgen, då tanken på att ha ett vilt väsen, förhistorisk i sin styrka och omfattning, fritt flaxande och rivande i bröstet är för skrämmande att utstå. Dock slår det mig, under en passage då Macdonald försöker att vänja Mabel vid människor och ljud genom att, något uppseendeväckande, promenera runt med henne i parker och på gator, att det väl någonstans är det som är sorg. Att lära sig hantera den massiva, spända kropp som sitter på armen; att röra sig fritt i civilisationen trots det oberäkneliga och skräckinjagande som pressar sina klor djupare in i ens hud vid minsta oaktsam rörelse.
"H som i hök" är en självbiografi, en barndomsskildring och ett sprudlande uppslagsverk. Macdonald varvar anekdoter från barndomen med fakta om falkenerarkonst och gör nedslag i historia, lingvistik och etymologi, utan att någonsin göra avkall på innerligheten. Nuet, barndomen (sin egen och sin pappas) och Whites perspektiv går omlott i en sömlös, fascinerande väv med falkenerarkonst och elegant bildspråk som ständig röd tråd. Berättelsen är en utsökt kombination av ett barns outtröttliga kärlek till ett specialintresse och en författares skicklighet att beskriva det.
Det som är allra tydligast är att Macdonald älskar rovfåglar, och hon älskar Mabel. Bokens mest gnistrande ögonblick är just beskrivningarna av Mabel; de är fulla av vördnad och försiktighet, och många till antalet. Det ter sig som att Macdonald experimenterar sig fram, omprövar och reviderar sina liknelser, mån om att göra detta fjäderprydda underverk fullständig rättvisa. I slutändan står det klart att Macdonald lyckas med balansnumret att navigera obesvärat i det besvärliga med att beskriva något högt älskat utan att varken bli banal eller teatralisk, och har genom detta skapat ett modernt mästerverk.
Mottagen: 23 mars 2016
Anmäl textfel
