LitteraturMagazinets recension
av Katten som älskade regn, Henning Mankell
En bra bit från det som är väsentligt på riktigt
Henning Mankell har skrivit en rad barnböcker. Nu kommer ”Katten som älskade regn” från 1992 i en nyutgåva på nytt förlag och med nya illustrationer av illustratören Malin Ahlin.
Jag ger mig i kast med boken med öppna sinnen, beredd på en läsupplevelse av stora mått. Förlaget skriver att boken ska ta upp ”djupa livsfrågor om kärlek, längtan och frihet”.
Vid min sida under läsningen har jag mina två döttrar som tycker att det låter spännande med en bok om en pojke och hans katt.
Så: vi läser.
Första intrycket: Den här boken går ju inte att läsa högt! Orden fastnar i varandra som om de vore kardborrar, jag kämpar mig igenom omständliga bakåtframmeningar där orden liksom trasslar in sig i varandra. Historien berättas oändligt omständligt och styltigt.
Visst börjar det mysigt med Lukas som fyller sex år och får en katt i present. Katten får namnet Natt och blir Lukas ögonsten. Men plötsligt en natt försvinner katten spårlöst och en lång väntan på att han ska komma tillbaka tar sin början.
Intrigen – katt springer bort och ovissheten om vad som hänt och om huruvida den alls ska komma tillbaka – är en bra idé. Men genomförandet. Herregud! Vilken ändlös räcka av allt knasigare tilltag av den sörjande Lukas. Han går fullständigt ner sig i saknaden efter katten. Och ingen rycker ut för att hjälpa honom – i alla fall inte på allvar.
När vi kommer till det påhittade ”regnväderslandet” – som vissa katter tydligen rymmer till för att de är alldeles särskilt speciella – håller jag på att storkna. Det här inte ”djupa livsfrågor”, det är trams. Det är ett sidospår, en bra bit från det som är väsentligt på riktigt. Lukas pappas välmenande försök att hjälpa till får bara Lukas att fastna ännu mer i sin sorg. Han behöver komma vidare. Eller åtminstone behöver jag som läsare få något nytt att bita i som säger mig något mer än bara låtsasdjupa hittepågrejer.
Det ska inflikas och understrykas att mina döttrar tyckte att boken var intressant betydligt längre än jag. De var med på noterna och hoppades att katten skulle komma tillbaka, att det hela skulle sluta trevligt med en ”happy end”.
Men så blir det inte. När vi till slut läst ut boken börjar både 8-åringen och 10-åringen gråta. Deras spontana omdöme är att det är den sämsta bok de hört. Den slutar nämligen olyckligt – eller i alla fall i ett ingenting. Katten kommer inte tillbaka. Lukas har inte lärt sig någonting. Han får ingen ny katt – och vill inte ha någon heller. Tillvaron fortsätter i samma grå sörja som vi klafsat omkring i boken igenom. Till vilken nytta?
Bilderna är vackra men känns lite svårtillgängliga och har en distans. Mina barn gillar dem inte.
Jag har svårt att se några poänger med ”Katten som älskade regn”. Jag tycker inte om den förvirrade Lukas, hans retsamma storebror och distanserade mamma vars enda intresse är att måla om stolar. Pappan, lastbilschauffören, är den enda som målas i lite ljusare nyanser.
Det finns ingen utveckling och inget hopp. Bara en bedrövligt ensam pojke som fullständigt går vilse i sina känslor och inte hittar några verktyg som kan hjälpa honom att komma igen.
Mottagen: 7 september 2012
Anmäl textfel
