Recension av Sotis, Ilon Wikland
Wikland litar på bildernas kraft att berätta
En katt och ett barn. Relationen dem emellan. Enkelt skildrad - det behövs inte så många ord för att visa den genuina kärleken, särskilt inte när vi talar om Wiklands fina illustrationer.
Så springer katten ut framför en bil som inte hinner bromsa. Katten är väldigt blodig och ligger läskigt stilla, men kanske kan mamma göra allt bra igen? När det - utan ord - visar sig att gränsen mellan liv och död har överträtts blir bilderna plötsligt svartvita. Bara blodet lyser rött - ett mästerligt sätt att visa sorg och ett perfekt exempel på "show, not tell".
Så hittar barnet en liten kattunge och kallar den för Sotis. Sotis verkar inte ha något hem - men nu har han det och då är världen i färg igen. När Ilon Wikland håller i både penna och pensel kan barnets värld och livets stora känslor skildras precis så självklart.
Mottagen: 14 juli 2013
Anmäl textfel