Recension
av Ett stulet liv, Jaycee Dugard
Jaycee Lee Dugards egen berättelse om kidnappningen
Det här är Jaycee Lee Dugards egen berättelse om sin uppväxt hos en pedofil och hans hustru. Det är svårt att ta till sig historien, den är som en kriminalroman där polisen misslyckas totalt. Jaycee återförenas med sin familj efter 18 år och då har hon redan fött pedofilen två flickor, den första födde hon bara 14 år gammal.
Jaycee är elva år gammal och på väg till skolan när en bil stannar bredvid henne, hon bedövas med en elektrisk pistol och förs bort. Berättelsen om hennes första tid är horribel, hon ligger naken under en handduk och en filt, försedd med handbojor i ett mörkt rum. Hon får mat och dryck minst en gång om dagen och en hink att använda som toalett. Hon saknar möjlighet att tvätta sig och försöker skrapa tänderna rena. Hon gråter efter sin mamma och somnar utmattad. Dagarna går och sedan våldtas hon av mannen. Det är upprepade våldtäkter år efter år men däremellan är han ofta snäll. Hon blir helt beroende av honom.
Hur kunde Jaycee vara borta i 18 år? Det är svårt att förstå, men kanske samtidigt inte. Hon blir indoktrinerad att världen utanför är farlig, hon blir helt beroende av pedofilen och hans fru. Förlossningarna sker i hemlighet med bara pedofilen och hans fru närvarande. Under hela tiden har pedofilen övervakning, han har suttit i fängelse, men ingen upptäcker skjulen på bakgården. Pedofilen har regelbunden kontakt med psykvården. Varför reagerar ingen? Så småningom förses Jaycee med ett nytt namn och får börja ha lite kontakt med yttervärlden, men hon är rädd och handlingsförlamad, så rädd att göra fel. Hon är rädd för polisen, de kanske tar hennes flickor från henne.
Det är svårt att förstå hustrun Nancy. Hur kunde hon delta i kidnappningen? Under fem månaders tid när Phillip satt i fängelse, två år efter kidnappningen, agerade hon fångvaktare till Jaycee.
Hur imponerad jag än blir av Jaycees överlevnadsinstinkt och hennes återanpassning i samhället med sina två flickor, kan jag ändå inte låta blir att undra vilka skador hennes stulna liv åsamkat henne och barnen. Skador som kommer att visa sig framöver. Jag hoppas verkligen att hon och flickorna klarar det och står starka i friheten, även om friheten är begränsad. Hon är storvilt för media och boken placerar henne ännu en gång i medias blickpunkt. Hon säger att hon skriver boken, både för att tala om för världen vad Phillip Garrido och hans fru Nancy gjorde, och som tröst för andra som som hamnat i svåra situationer. Alla familjer är inte vad de ser ut att vara om man skrapar lite på ytan. Det finns hopp, menar hon, men det är viktigare att se och reagera även om man skulle ha fel.
Mottagen: 24 maj 2012
Anmäl textfel
