Recension av Gengångare, Jo Nesbø
Överraskande vändningar bland knarkare och poliser
Om jag säger att det här inte är någon amerikansk deckare förstår alla att slutet inte går att gissa. Nej, här är det tvära kast boken igenom. Sympatierna för de olika personerna skiftar från kapitel till kapitel och slutet kommer abrupt, hänsynslöst och inte på något vis ödmjukt. Genast vill man läsa mer.
Gengångaren tar oss med på en bisarr resa i Oslos undre värld tillsammans med före detta polisen Harry Hole, hans livs kärlek, hennes son och en rad kriminella element, allt från knarkkungar till köpta poliser och höga tjänstemän. Ingen vet vem som är vän eller fiende, det enda de har gemensamt är fiolin. – En sorts heroin som inte ger så många dödsfall av överdoser. Men uppenbarligen skänker brukarna en extremt övermänsklig, orgasmliknande upplevelse, ackompanjerad till inre fiolmusik – därav namnet.
Fiolinisterna, langarna, deras överhuvuden och andra köpta personer skyr inga som helst medel för att upprätthålla och öka både intag och försäljning. Harry Hole skyr inga medel han heller för den delen. Då Harry Hole nosar mördarna i nacken ligger han pyrt till, minst sagt. Han lyckas dock överleva knarkkungens fälla med hjälp av en tom whiskyflaska som var full. Det här är bara en av de James Bond-liknande utvägarna som Nesbø tar till under resans gång. För mig som kritisk läsare uppstod dock en viss trovärdighetskris just i det ögonblicket men spänningen tog snabbt över.
Jo Nesbø är en mästare på att fantisera fram bestialiska mordvapen och djävulska sätt att döda. Allt från rakbladsvassa knivar, kulvapen till spikförsedda tegelstenar, riggade plastpåsar och korkskruvar, användes som mordvapen. Hur många mord de 561sidorna innehåller tappade jag räkningen på men den röda tråden följde ändå snällt ett av morden.
Det som fascinerade mig mest var Nesbøs skickliga sätt att leda läsaren genom boken. Genom att låta en döendes tankar följa genom handlingen, i kursiv stil, fick innehållet ett djup som man sällan upplever. Ett tragiskt människoöde blottlades, ett öde som bottnade i frånvaron av en far. Avsaknaden av en fadersgestalt var förresten orsaken till att flera i boken hamnade i klorna på fiolinet. En företeelse som ofta anförs då knark och kriminalitet diskuteras.
Knark och pengar går som bekant hand i hand. Det skulle inte alls förvåna mig om det ligger mycket sanning i den delen i boken som belyser de köpta poliserna och politikerna. Det är en skrämmande bild av verkligheten han målar upp Jo Nesbø en verklighet som kanske ligger närmare den riktiga verkligheten än fantasin. Läs boken och döm själv.
Mottagen: 1 mars 2012
Sara Bergmark Elfgren sommarpratar 30 juli
Åtta författare bland årets sommarvärdar i P1
Anmäl textfel