LitteraturMagazinets recension av Gengångare, Jo Nesbø
Raffinerat i en mansdominerad värld
Jo Nesbøs nionde deckare med den karga kriminalpolisen Harry Hole i huvudrollen är en historia om girighet och utsatthet i narkotikans värld. Vår hjälte återvänder till Oslo efter tre år i Hongkong och hamnar mitt i en knarkhärva där ingen går säker och där den som ger sig in i leken får leken tåla. Ren ondska drabbar den som inte håller sig inom ramarna.
I "Gengångare" är det män och åter män som styr. Kvinnor finns med som bifigurer. Olso är en kall och hård stad. Få känslor kommer till uttryck, här är det känsloimplodering som gäller – kanske allra mest för Harry Hole själv som håller sig gående som en riktig superhjälte ända till slutet. Han kastar sig ut genom stängda fönster, tejpar igen sina uppfläkta sår med silvertejp och förstår vad skurkarna har på gång bara genom att iaktta deras blickar eller lägga märke till en halv sekunds för lång tystnad.
Kärlek är i och för sig fint och härligt men det finns annat som kallar i machomännens värld. Plikten och rättvisan för vissa. Den perfekt genomförda knarkaffären för andra. Ja, det är hårt och tufft. Riktigt tufft.
Och det är inte bara handlingen som eskalerar i det traditionellt manliga. Jo Nesbøs språk är också utpräglat macho-manligt. Han beskriver till exempel tallarna som "långa smala kvinnoben" som försvinner "upp i kjolar av grönt" och den nya stadsdelen Bjørkvika är som ett ”silikonbröst” som sticker ut i fjorden. Jag skrattar när jag läser Harry Hole konversation med en – i och för sig kvinnlig – poliskollega. Harry Hole pratar inte i onödan och när han ska övertala den lika fåordiga kollegan att komma och öppna en dörr blir det nästan som en liten dikt.
"Hon suckade.
– Ge mig tjugo.
Att säga minuter var för henne onödigt.
Att säga tack var för honom onödigt. Så Harry la bara på."
Nej, det är inte personporträtten som imponerar i "Gengångare". Inte heller själva storyn. Den är egentligen ganska simpel. Hela finessen med den här kriminalromanen är språket och hur historien berättas. Detaljerna vävs ihop till en helhet på ett fullständigt briljant sett. Det handlar om finess med fingertoppskänsla. Helheten blir tydlig först i slutet. Det är raffinerat. Ett väl utfört konststycke.
Mottagen: 5 mars 2012
Sara Bergmark Elfgren sommarpratar 30 juli
Åtta författare bland årets sommarvärdar i P1
Anmäl textfel