LitteraturMagazinets recension
av Jag är den som ska komma, Johanna Nilsson
Johanna Nilsson fortsätter att skriva om det trasiga, bräckliga och smärtsamma
När man påbörjar en ny roman av Johanna Nilsson är det alltid med en klump i magen inför det som väntar.
Klumpen består av två delar; en del är förhoppningen om en stor läsupplevelse och en del är vetskapen om att det kan göra ont. För Nilssons beskrivningar av människor med ångest, i utsatthet och utanförskap, är ofta smärtsamma. Dessutom är det aldrig givet åt vilket håll berättelsen ska ta vägen.
I ”Jag är den som skall komma” är det Bernice som lever på en psykiatrisk klinik, övertygad om att hon är syster till Jesus med uppgift att frälsa världen. Som bevis för det förutsäger hon naturkatastrofer och andra människors död. Tillsammans med vårdaren Sami, som blir hennes lärjunge, sprider hon sitt budskap via Youtube. Offret hon ser sig tvingad att göra för detta är att avstå ett liv med sin oförstående familj. Föreståndaren för sjukhuset, som hon anser vara en fiende, hävdar snarare att hon hamnat i en psykos efter att först ha förlorat en dotter sent i graviditeten och sedan ha träffats av blixten. Eftersom berättaren är Bernice i första person är det en paranoid skildring av en person som känner sig missförstådd samtidigt som hon är nedbruten av sorg och saknad.
I början av sin författarkarriär skrev Nilsson om tonåringar och unga vuxna, men i de senaste romanerna – som inte uttalat vänder sig till barn och ungdomar – är huvudpersonerna äldre. Fortfarande handlar böckerna om personer med ganska trasiga livsöden som lever i en bräcklig tillvaro. Att fokus har flyttats från ungdomar till vuxna hänger väl delvis ihop med att författaren är i en annan period av livet, men det kanske också var nödvändigt för att kunna behandla liknande teman ur ett annat perspektiv.
”Jag är den som skall komma” känns som en naturlig fortsättning i samma spår, med samma självklara språk. Och även om Nilsson har lyckats ännu bättre i andra böcker, sugs man nära inpå Bernice och delar hennes upplevelser av förlust, frustration och frälsning.
Johanna Nilsson skriver angelägna böcker där hon tar ställning för att vi ska se människan och inte bara en diagnos eller ett psykiskt tillstånd. I Bernice berättelse låter hon oss emellanåt ana genombrott i hennes tillvaro, för att sedan rycka undan mattan under fötterna på både karaktären och läsaren. I de desperata handlingarna finns en rationalitet där Bernice handlar utifrån sin verklighet efter bästa förmåga. Det blir också till en kritik mot hur samhället och dess psykiatriska vård möter människor i kris.
Bernice är hela tiden hoppfull utifrån sin tro på ”FaderModern” och att hennes förutsägelser ska bli verklighet. Det finns också hopp i berättelsen, men det sitter långt inne.
Mottagen: 26 januari 2013
Anmäl textfel
