LitteraturMagazinets recension av Kain, José Saramago
Saramago gör upp med den gammeltestamentlige guden
Redan i inledningscitatet, saxat ur Herbréerbrevet, förstår man vartåt det barkar. José Saramago har nämligen döpt om skriften ur vilket citatet härstammar till "Orimligheternas bok".
Vill man hitta orimligheter och bristande logik är Gamla testamentet en guldgruva. Varför placerar Gud ett träd med förbjuden frukt i en trädgård där hans egna skapelser vistas, och blir sedan milt uttryckt förbannad när nämnda skapelser äter av den? Varför dissar Herren Kains offer och tar emot hans bror Abels, så att Kain blir så förtvivlad att han slår ihjäl sin bror? Och vem, som gör anspråk på att vara god, rättvis och allsmäktig, befaller en far att offra sitt barn?
Det låter ju inte klokt. Saramago skickar Kain, efter att Gud förbannat honom, på vandring kors och tvärs genom Gamla testamentets tunna sidor. Kain stoppar Abrahams hand just innan han ska skära halsen av sin son (ängeln som Gud skickat dyker upp för sent och skyller på problem med vingmekaniken). Kain hänger med till Sodom och Gomorra och förfasas över Guds utplånande av städerna, inklusive oskyldiga barn. Han undrar över varför Lots hustru förvandlas till saltstod:
"Till den dag som idag är har ingen kunnat begripa varför hon straffades på detta sätt när det är så naturligt att vi vill veta vad som pågår bakom vår rygg."
Hans vrede och opposition mot Gud växer med varje händelse. Till slut hamnar han på arken och tar ut vad som liknar en hämnd.
Personnamn är konsekvent stavade med liten begynnelsebokstav och replikerna bara avgränsade med komma:
"Du lär inte gilla det du får höra",
säger Kain till Gud i en hetsig diskussion precis efter att Kain slagit ihjäl sin bror.
"Strunt i det du, ut med språket, Det är enkelt, jag dödade abel därför att jag inte kunde döda dig, mitt uppsåt var att döda dig, Jag förstår vad du vill säga, men döden är förseglad för gudarna, Ja, trots att de borde belastas med alla brott som begåtts i deras namn eller för deras skull, Gud är oskyldig, allt skulle vara detsamma ifall han inte fanns."
När jag läser Saramagos räfst mot den gammeltestamentlige guden har jag svårt att inte skratta ibland. Det är ju orimligt, det han skildrar. Men det är också inte så intressant att hitta luckor i en nästan tvåtusen år gammal text, som styrt människors liv lika länge. Istället växer behovet i mig att försöka förstå varför människor, för så länge sedan, valde att skriva ner dessa berättelser. Vad är det man vill säga? Varför skildra en Gud som är lika oberäknelig som människorna själva, men som man ändå har ett behov av att sätta sin tilltro till?
De här frågorna tas inte upp i "Kain". Det ligger nära till hands att tro att Saramago gör det lätt för sig, att han är ute efter att häckla. Men han måste ha tagit Bibeln på stort allvar, annars hade han inte skrivit boken. "Kain" ger intrycket av att ha skrivits av någon som är djupt besviken, precis som Kain själv, på de outgrundliga rättesnören Bibeln presenterar, driven av en vanmäktig vrede mot en Gud som lämnar en i sticket.
Mot slutet ebbar Kains och Guds diskussion ut i tid och rum:
"Guds svar hördes inte, och också kains nästa replik gick förlorad, men det är naturligt att de argumenterade mot varandra både en och många gånger, det enda man säkert vet är att de fortsatte att diskutera och gör så än idag."
Det är nog i slutändan det "Kain" handlar om.
Mottagen: 21 oktober 2013
Anmäl textfel