LitteraturMagazinets recension av Helveteselden, Karin Fossum

Karin Fossums nya deckare är psykologiskt trovärdig men ingen bladvändare

Jag kunde inte vänta på översättningen av Karin Fossums senaste deckare och har läst den norska originalutgåvan"

Bok- presentation:	Helveteselden
Författar- presentation:	Karin Fossum

”Helvetesilden” är en vardagsnära skildring av två ensamstående mödrar där spänningen infinner sig först på slutet.

Jag kunde inte vänta på översättningen av Karin Fossums senaste deckare och har läst den norska originalutgåvan av ”Helvetesilden”.  

Fossum är en av mina favoriter, men den här gången väntade ett ovant upplägg. Spänningen infann sig inte förrän alldeles på slutet.

Att läsa på norska är inget problem. Det är ett vackert språk, tycker jag. Speciellt om det handlar om mer poetisk prosa är originalet att rekommendera. Något ord kan dyka upp som jag inte känner den exakta betydelsen av. Då konsulterar jag min ordbok.

”Helvetesilden” är framför allt en realistisk, vardagsnära historia om två ensamstående mödrar och deras söner. Mass bor med Eddie som är 21 år och sjukpensionär på grund av någon psykisk funktionsnedsättning. Han gillar kanelgifflar, är överviktig och löser korsord på dagarna. Men när han börjar söka efter sin far blir han aktiv och modig.

Bonnie lever med sin femåring Simon. Han är ett ganska ängsligt barn. Han gråter när modern lämnar honom på dagis för att gå till sina brukare inom hemtjänsten. De har det knapert, men en dag förändras deras förutsättningar i grunden.

Boken börjar med att Bonnie och hennes son Simon hittas knivhuggna i en gammal husvagn. Konrad Sejer och hans assistent Skarre utreder fallet, men deras undersökning ersätts till stor del av de tillbakablickande mor-och-son-skildringarna. Jag undrar om dessa har någon anknytning till varandra. Inget sådant antyds. Det är inte den sortens deckare, där man hittar någon som man tror är skyldig och så blir man överraskad på slutet.

”Helvetesilden” är ganska långt ifrån en vanlig kriminalhistoria. Det är en intressant roman. Den är psykologiskt trovärdig, men om man förväntar sig en deckare blir man nog besviken. Det blev jag. Denna gång var det ingen bladvändare.

Mottagen: 16 april 2014

Anmäl textfel