LitteraturMagazinets recension
av Staffan Stalledräng : en gåtfull gestalt i nordiskt julfirande, Karin Schager
... allt för den ljusa stjärna
På tre gotländska dopfuntar avbildar stenhuggaren Hegwald en person som länge tolkats som legendens Staffan stalledräng inför kung Herodes. Gestaltningen bildar utgångspunkt för Karin Schagers efterforskningar kring Staffan, annandagens julritter, stjärngossetåg och trettondagsfiranden. En kavalkad av folkliga upptåg och heliga mysterier möter läsaren av hennes populärvetenskapliga framställning.
Staffan visar sig svårfångad, och långt mer betydelsefull än vad ordinära luciatåg gör gällande. Klart är att den nordiske Staffan-gestalten har föga med den historiske Sankt Stefanus att göra, han som stenades till döds för att han alltför energiskt predikade Jesu lära i Jerusalem efter Jesu död, som det berättas om i Apostlagärningarna. Centralt i bilden ligger i stället Staffanslegenden (som ju inte finns i Bibeln), den om kung Herodes stalldräng, tjänare, eller till och med stallmästare, som på julnatten avsvor sig sin trohet till kungen sedan han sett födelsestjärnan lysa.
Schagers stora lärdom väver samman historierna, sångerna och bilderna kring den nordiske Staffan på ett sätt som får mig att tänka på mysteriekulter, uråldriga samband, kvarlevor från förkristna föreställningar och symbolmättade handlingar i brytningstiden när länderna kristnades. Hon har en tendens att främst ta upp de belägg som stöder hennes teser, men det kan vara henne förlåtet i den populärvetenskapliga formen. En diger referenslista och notapparat hjälper den hugade vidare till källorna för vidare läsning.
Sentida vittnesmål från tidiga nittonhundratalet berättar om föregångare till dagens lucia och stjärngossetåg som unga mäns kringdrivande mellan gårdarna i juletid. De bjöd på upptåg och tiggde brännvin och mat till egna fester eller fortsatt uppehälle, till exempel under fortsatta studier. Här blandas annandagens staffanspojkar ihop med trettondagsaftons stjärngossetåg och, som Schager säger, det blir rätt rörigt och ibland till och med slagsmål. Och i dag finns stjärngossarna och staffansvisor kvar som enda rest.
Men längre bak i vår nattomhöljda historia gömmer sig större dramer. Annandagen tycks sedan förkristen tid hört samman med vilda ritter, hästar och mystiska ritualer i stallet dit endast männen var välkomna. Kanske en kvarleva från Odinskulten, med den enögde asen som ledare för den vilda jakten. Det var medeltidens vilda annandagsritter till närmaste heliga Staffanskälla som sedermera förenklades till tiggartågen.
Men Staffanslegenden placerar gestalten tydligt inför Herodes, som Schager visar, närmast i de vise männens ställe. Det är han som pekar ut stjärnan och dess betydelse för kungen, och lider martyrdöden för sin nya tro. Här är tuppundret meningsbärande: vid Herodes ord att han inte ska tro på Staffans berättelse om en större kungs födelse förrän den stekta tuppen framför honom flyger upp och gal gör tuppen naturligtvis just detta! Schager spårar tuppmotivet bakåt till omvändelser från den galliske Merkurius. Hon spekulerar i att tuppmotivet blivit symboliskt för just omvändelse och att det är därför tuppundret fått plats i Staffanslegenden. I Norden blir Staffan således en förebild för de hövdingar och kungar som avsvär sig sin hedniska tro och tar dopet. Även Hälsinglands apostel Staffan kan kanske förstås i ett sådant sammanhang.
Schager gör en stor kulturgärning med sin sammanställning och vittomfattande tolkning av Staffan-gestalten genom vår historia och tradition. Hennes bok rekommenderas varmt till envar som vill förstå visornas gåtfulla rader om fålar, källor, stjärnor, julmat och underverk.
Mottagen: 24 december 2018
Anmäl textfel
