Recension
av Alltings början, Karolina Ramqvist
Ungt uteliv i 1990-talet Stockholm
När jag för första gången läser Karolina Ramqvist inser jag att jag hade för höga förväntningar. Jag förväntade mig en roman med feministiska inslag och med en viljestark och målmedveten huvudperson. I stället får jag Saga och hur jag än vrider och vänder på henne så passar hon inte in. Hon representerar förhoppningsvis inte unga kvinnor av i dag. Romanen är dock mycket välskriven.
Boken startar år 1991 när Saga börjar gymnasiet och träffar Pauline för första gången. Flickorna finner varandra direkt. Pauline är på tonårsvis kär i en festfixare, Viktor Schantz, och flickorna hänger på olika kaféer och inneställen för att få en skymt av underverket. Till att börja med är Saga likgiltig, men Paulines entusiasm smittar och snart är Saga lika betuttad. Det är mycket uteliv, flickorna fixar falska studentlegitimationer för att komma in på klubbar, fester och krogar. Ibland fungerar det, ibland inte.
Så lyckas Saga få Viktors uppmärksamhet och när han säger: ”Vi borde gå hem och knulla med varandra”, så tvekar inte Saga speciellt länge. Hon är ingen oskuld och inser att det är nu eller aldrig. Nu börjar en för Saga förnedrande relation där Viktor kontaktar henne några gånger per år. Hon är helt medveten om att hon bara är någon han ligger med, men det bekommer henne inte nämnvärt. Hon kan inte få Viktor ur tankarna. Men hon är inte på något sätt besatt utan har många tillfälliga förbindelser under åren då hon träffar den ena kändisen efter den andra, ofta äldre gifta män, och så finns ju alltid den jämnåriga Anders där, knullkompisen. Alla ligg antecknas noga i kalendern.
Romanen handlar mycket om Stockholms uteliv. Saga glider runt på en räkmacka, hoppar av gymnasiet, men lyckas ändå bra i livet. Hon får skriva i tidningar och skriver dikter. Dessutom sommarpratar hon i radion.
Under hela denna tid pratar Saga och Pauline om att de är feminister, men det är egentligen Sagas mamma som borde ha fått större plats i romanen. Nu blir hon en bifigur, men en intressant sådan. Hon har uppfostrat Saga till att ta för sig, att ha ett eget värde. Hur kunde det då bli så här?
Jag reagerar mot Sagas likgiltighet. Hon bara följer med strömmen. Hon säger okej till alla av hankön som inviterar henne till amorösa äventyr, på toaletten, i skogen eller hemma hos dem. Hon verkar inte har lärt sig ordet nej och det framgår inte om hon njuter av akten eller om hon särar på benen av ren leda. Egentligen verkar det som hon tycker det är enklare och artigare att samtycka. Kondom bryr hon sig inte om och flera aborter senare konstaterar hon att hon i alla fall inte fått hiv.
Jag reagerar inte på romanen ur någon moralisk synvinkel, naturligtvis ska kvinnor ta för sig sexuellt – när de själva väljer och vill. Det är också viktigt med skydd. Abort är inte ett preventivmedel. Sagas likgiltighet för sin egen kropp och sitt eget värde är anmärkningsvärd och verkar inte ha förändrats nämnvärt under de åtta år som romanen täcker. Jag hoppas verkligen att romanen inte blir någon sorts ledstjärna för unga kvinnor. Det är trots allt bara en roman.
Mottagen: 21 augusti 2012
Anmäl textfel
