LitteraturMagazinets recension
av Gubbas hage, Kerstin Ekman
Kerstin Ekman i sitt livs högform
Kerstin Ekman har sedan debuten 1959 etablerat sig som en av våra mest namnkunniga författare. Hon är ledamot i Samfundet De Nio och tidigare ledamot i Svenska Akademin. Hennes breda författarskap sträcker sig från detektivromaner till operalibretto. Nu är hon aktuell med essäsamlingen "Gubbas hage".
”Uti vår hage där växa blå bär, kom hjärtansfröjd, vill du mig något så träffas vi där...” Den traditionella folkvisan är lika mycket lovsång till naturen som tidlöst självklar likt Elsa Beskows ”Blomsterfesten i täppan”, Taubes ”Änglamark” och lagerlöfska gåsvingar över nejderna. Får jag presentera en ny klassiker? För Kerstin Ekman är i högform med sin senaste konstnärligt essäutformade bok: ”Gubbas hage”. Hon rutar in oss i sin lilla markplätt för att efter närstudium sträcka ut över tid och rum, högt och lågt i böljande episoder i en hisnande axis mundi. Övertygande förenas det vardagliga livsreflekterandet, via ett urval återblickande personliga memoarer, med en stomme av flora, fauna och klassisk litteratur i det som utgör ett blomstrande mästerverk. I denna Thoreaus Waldenpendang frodas författarinnan i sin fulla visdom.
Vid högre litteraturstudier för många år sedan, kan jag erkänna mig föga imponerad av tidigare verk. Därför var ”Gubbas hage” något av en personlig utmaning. Men döm om min förvåning! Liksom i peripatetiken, de gamla grekernas skolförlaga, tar hon ett stadigt tag i läsaren för att under en trehundra sidors långpromenad ledsagande undervisa oss i naturkunskap, litteratursnillen, smak för livet, skogsvård, tiden, förgängligheten, hösten som övergår till vintern, att skåda naturens livsnerver och det cykliska upprepandets gång, genom att spegla det via ett axplock av sitt inre. Fåror av filosofisk samhällskritik plöjs fram mellan raderna av lätt naturromantik. Måhända sår stigfinnaren ett frö i en from förhoppning om kultivering ute bland hyggenas stubbiga ödemarker.
Genom fokus på ekokretslopp och återvändandets metamorfos, invaggas vi i en trygghet om att ingenting försvinner helt (såvida inte någon exempelvis glufsat i sig orkidélökar eller obetänksamt sågat ned träd). Våren är annorlunda detta år, men den kommer tillbaka om än iklädd annan kostym. Ljuset. Flyttfåglarna styr kosan norrut. Blommorna i hagen kanske skiftar, men någon form av växtlighet presenterar sig likafullt. Vissa synes mer livskraftiga än andra. Florerande människouppfinningar förändrar dock ständigt landskapet. Vi söker äga övermodigt herravälde över naturen i förespeglingen om att vara kronan på verket. Likväl, förändring fortgår, vare sig vi vill eller ej.
Skogen är inte statisk. Livet, det organiska, världen, människan, djuren – allt är satt i en idelig omvandling. Det är lite som hur buddhismen ser på ”jaget”: människan lär sig nya saker hela tiden och ändras oupphörligen. Sinnebilden kopplas till en flod. Ständigt i rörelse, ständig strömning och samtidigt otyglad. Världsordningens nycker är lika cykliska som årsringarna hos träden och jorden är vår plats. Ett klot vi alla skulle må bättre av att engagera oss i mellan de utbrända varven. I det här panoramat får vi dväljas i en ekmanskt pastoral idyll, en spirande lustgård som skapar sinnesro bortom allt förstånd.
Vi strövar vidare bland multnande gräs, avgör naturtecken, snöas in i hö, förevisas jordekommunikation och gräver i ängsmarkerna. Det delas ut generösa mängder botaniska referenser som med skärpa sätts under lupp med hjälp av kontext och miljöomgivningar. Därmed inte sagt att klockarkärleken delas i allt. I synnerhet vad gäller asp. Detta fördömda träd som ej må benämnas utan att spotta ut suffixet ”jävel”, eftersom det öronbedövande vrålandet från de sjukligt darrande löven är outhärdligt. (På våren rasar det därtill ned gigantiska, fläskiga korvar av skruttiga hängen vilka vinden vrider och rullar runt likt spasmiska ormar och under höst och vinter är de onda kvantiteterna av stela penningblad helt omöjliga på att fastna och krypa sig in överallt.) Där är jag inte frälst. Nåväl. Oavsett, så finns det något osvikligen tjusande hos en smittande entusiast. Kraften i de passionerade beskrivningarna förför till att läsa vidare med stor trollmakt. För den minsta natur- och litteraturhugade är ”Gubbas hage” en oumbärlig Mimers brunn.
Ibland beskrivs intryck så explicit att de nästan blir svåra att göra verklig rättvisa. Vi kan endast imaginärt, med hjälp av eget inre bankfack, föreställa oss och söka framställa alla miljoner dofter som i sig kan locka fram associationer och minnen. De utmärkande skogsljuden som brusande virvlar runt i våra hammare och städ för att bearbetas på hjärnbarknivå. Alla synintryck som väcker kraft likt en dånande älv av känslor, ett hav av storm. Likväl kan det stilla till ro likt moltyst, mörk spegelblank myggtjärn övervakad av pinnsmala tallar i givakt. Den unika, mångfaldiga smaken av skog.
Granskott, strilande solvarma blåbär, en jämtländsk yvigt svajande gran, så hög att den når himlen, mossiga stenar, grönalundsgungande myrmarker, en överdådig bankett av vällustigt lockande bärguld. Roslagens hagar, marker, doftande överdåd. Guiden Ekman visar läsarturisten sevärdheter med pragmatisk klokhet och låter oss samtidigt stjärnskåda genom hennes sinnesanalogikarneval. Jag bara älskar de esoteriska stigarna genom intrycksgalaxens alla förgreningar. Vi är inbjudna till nobel ordtaffel med ett dignande smörgåsbord av realia och antropomorfism, om svar anhålles.
Kerstin Ekman har allt ett märkvärdigt språk. Det är i sin helhet ytterst välformulerat, för att plötsligt avhuggas med ett grovyxat informellt ordval utan tillstymmelse till eufemism. Det smyger sig in dialektala inslag som uttrycket ”styggt”, vilket för utsocknes kan te sig udda om man inte vet att det på jamtska betyder ”fult”. Kodväxlingen förser ett oklanderligt hantverk med ett originellt stilbrott. Förutom överdådet av citat från allsköns litteraturhistorisk kanon inom lyrik och epik, förnämligast i armkrok med Theokritos och Vergilius, så strösslas det generöst med metaforer, besjälningar, liknelser, personifikationer och någon parafras. Boken innehåller ett antal illustrerande bilder och hade kunnat prydas av fler, då det stundom nödgas göras avbrott för att konsultera uppslagsverk. Kanske är det medvetet? Så publiken inte ska fastna alltför länge i frånvänt bokläge.
Att följa med på denna biografiska safari skärper tanken på kornet. Jag har fullt överseende med hennes ibland lite förnumstiga hänvisningar, som av en mer elak tunga kan tolkas vara gränsande till hybris. Men här stör det inte nämnvärt. En inspirerande erfaren och vis dam som levt länge ska behandlas med den respekt hon förtjänar. Äras den som äras bör. Varför inte föra budkavlen vidare, om tillfälle ges? Så utvecklas mänskligheten i ögonblickets möte av nya kunskapsrågade historier, när det summeras misstag man förhoppningsvis lärt något av och levereras vidare i form av ett progressivt bärbart referenspaket in i framtidens okända. Allas våra ryggsäckar kräver packningsplan och Ekmans gedigna epistemologi har något större att bidra med. Om insikten givits oss att stanna upp, leva och andas med naturens lunga, utforska, bli en del av den komplicerade mängd system som utgör jorden som ersättning till att förljuget rusa sig igenom en ständigt brusande pseudovärld, denna fiktiva systemkonstruktion med påträngande onaturlig, omänsklig vardaglig orytm, för att istället vistas mer i skog och mark, så kunde fler må bättre, finna lugn, mening, glädje, kreativitet, bråka mindre och kanske rent av sluta slentrianhata. Ja, är det bokstavligen siarens recept för långtgående fred och frihet i dagens övergödslat introvertdigitala era?
Vår eminenta exposéciceron förärar oss således ett sublimt kunskapsäpple ur sin privata trädgårdsodling. Genom bidandet, att ana den fjärran epilogen och ljudens avtrubbning, så vädras emellertid en annalkande daggryning korsat med det förtröstansfulla att konsten är lång, livet kort ända in i evighetens egen ruvande hage. ”Du kan ej ta med dig/ ner till Hades din konst, ty där höljs allting i glömska", som hon själv citerar ur Theokritos ”Sånger”. Jag återvänder proselyt. Ekman sitter likt Luther på min axel och plötsligt ses rentav prosaiskt gräs med nya ögon. Mer förundran. Min egen skog, vad ruvar där för outforskade tuvor och skatter? En eufori slår rot ända in i den pulserande kammarens rytmiska slagverk. Ett erbjudande om att bli aningen mer jordklok. Kerstin Ekman har gjort sitt livs litterära fullträff och jag kan till min stora glädje betrakta mig som omvänd.
Texten är tidigare publicerad 2 augusti 2018
Mottagen: 21 december 2018
Kerstin Ekman är själv med och skriver manus
"Grand final i skojarbranschen" blir film
Läs mer ...
Munter satir prisas i Ivar Lo-Johanssons anda
"Grand final" får stort litterärt pris
Anmäl textfel
