Min glädje finns i skogen.
Jag går mycket i skogen och har haft gott om tid att fundera. Vilhelm Ekelund har skrivit en diktsamling som heter In silvis cum libro och jag tänkte ett tag att detta ”I skogen med en bok” vore en passande titel också för det här arbetet. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste. Och inte bara fälthandböcker i botanik. Jag har i ena ändan av en skogstjärn i Jämtland legat i stark nordlig blåst som tog bort både mygg, svidare och knott och läst mig rusig av Nietzsches Så talade Zarathustra. Hur tokig kan man bli?
Det är också en fråga som tas upp i den här boken. Skogen är ett förvandlingsrum där människors psyke har undergått kusliga förändringar. I skogen har kvinnor mött varulvar som slitit fostret ur deras buk, rövare har tagit vad de kallade nästull av resande, ibland inpå bara kroppen. Troll har huserat i hålor och berg. Förr i tiden kunde man höra dem skräna, det vittnar Olaus Magnus om. Och i det småländska Tjärgaberget står väl Urkon fortfarande och råmar, bådande världens undergång.
Men det är bara en sida av saken. I skogen har det mycket länge funnits rå och rör och ägarna har vaktat sina skiften. Sågtimret har fått större och större värde.
Många har varit med mig. Herrar som ridit genom medeltidens nästan ogenomträngliga skog och herrar som så småningom systematiserat dess flora med älskvärd förtjusning och målat ut dess fauna med björnvrål och vargars blodtörst. En herre satte upp skogen i bokstavsordning. Det var 1789. En annan tyckte att själva ordet skog var förbrukat. Han var skogstaxerare och professor i vår tid.
I den här boken färdas man inte från punkt till punkt i en rak linje. Stigarna slingrar. Ibland förlorar de sig. Det oväntade dyker upp och det fula och farliga som man frestas göra en omväg kring måste man ändå till slut igenom. Den som ofta går i skogen känner igen sig.

Skogen är ett centralt rum i många av Kerstin Ekmans romaner. Tänk på Rövarna i Skuleskogen och Händelser vid vatten, eller Dödsklockan som utspelar sig under älgjakten. Hunden! Och Urminnes tecken, om de som lever i skogen och varken är folk eller djur. För att inte tala om hela den senaste sviten från Jämtlands fjällskogar, Vargskinnet. Nu går hon ännu djupare in bland träden, och kommer ut med en rik essäsamling – om historiens och diktens, sagans och mytens, botanikens och industrins skog.
Kerstin Ekman skriver i sitt förord: Min glädje finns i skogen. Jag går mycket i skogen och har haft gott om tid att fundera. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste. Och inte bara fälthandböcker i botanik. Jag har i ena ändan av en skogstjärn i Jämtland legat i stark nordlig blåst som tog bort både mygg, svidare och knott och läst mig rusig av Nietzsches Så talade Zarathustra. Hur tokig kan man bli.
Det är också en fråga som tas upp i den här boken. Skogen är ett förvandlingsrum där människors psyke har undergått kusliga förändringar. I skogen har kvinnor mött varulvar som slitit fostret ur deras buk, rövare har tagit vad de kallade nästull av resande, ibland inpå bara kroppen. Troll har huserat i hålor och berg. Förr i tiden kunde man höra dem skräna, det vittnar Olaus Magnus om.
Men det är bara en sida av saken. I skogen har det mycket länge funnits rå och rör och ägarna har vaktat sina skiften. Sågtimret har fått större och större värde. Nu är det snart slut på den djupa, naturligt växande skogen. Det är dags att summera vad vi fick av den och värna den vilda resten.
I den här boken färdas man inte från punkt till punkt i en rak linje. Stigarna slingrar. Ibland förlorar de sig. Det oväntade dyker upp och det fula och farliga som man frestas göra en omväg kring måste man ändå till slut igenom. Den som ofta går i skogen känner igen sig.