Snösommar släpps! (På riktigt)

Det ordnade sig till slut. Jag har ett nytt förlag. Mörkersdottir Förlag. Är så glad och ja, det är roligt att vara författare. Ett tag kändes det inte lika självklart. Inte med att skriva, men att ge ut. (Det är två helt olika saker i min värld). Tanken lockade att istället stänga in mig med min dator, för att komma ut flera böcker senare. Lagom bokdammig och (antagligen) smått förvirrad över att ha isolerat mig i påhittade världar under långtid.

Men det är inte bara nytt förlag för serien, utan även nytt utseende på böckerna!

Kleptomania har precis i dagarna kommit i nyutgåva och Snösommar kommer i vår! Närmare bestämt i april, lagom till när även handlingen i boken tar fart. Jag lovar snö, kallt och sommar. (Förhoppningsvis inte i verkligheten, men jag kan förstås inte garantera nånting).

Fantastiska omslag illustrerade av Benjamin Sjöberg!

Och, vilket också är stort, i augusti i år belönades Kleptomania med Göteborgs Stads Litteraturpris. Varje år delas två pris ut. Ett för bästa essä och ett för bästa bok i en kategori som växlar varje år. I år var den kategorin science fiction & fantasy! Jag är superglad över att fantastiken uppmärksammas! Mer sånt! Det finns så mycket spännande svensk fantastik och den bara växer. Att sedan Kleptomania vann känns naturligtvis svindlande. Tack Göteborg! För min motivation att skriva är det guld värt!

Nånstans vill jag därför stänga in mig i min skrivarlya (kanske mest en mental lya än att jag faktiskt har en). Att bli bokdammig känns motiverat. Jag har fått flera nya idéer till berättelser som jag bara måste ta hand om.

Men allra först - tredje och sista delen i Arvet efter Kaiser! Sent i somras besökte jag en grotta nere i Spanien, Cueva de Hornos de la Peña. När man går in där tar mörkret över. Släcker man ficklampan går det inte att avgöra om man blundar eller inte. Så becksvart är det. Och allra, allra längst in bland vindlande gångar och utskjutande stenpartier finns en ristning, gjord av någon som en gång tog sig in i grottan för över 15000 år sedan med endast eld som ledljus. Ristningen föreställer en människoliknande varelse med svans. Det finns fler förhistoriska avbildningar, av främst djur, i grottan. Men precis sådär känns mitt skrivande, som om jag måste ge mig in i en labyrinten av möjliga vägar och åter igen hitta fram till mina troll.

Därför blir det här mitt sista blogginlägg. Jag tar ledigt för att bättre kunna fokusera på att skriva. Men ni kan fortsatt hitta mig på min hemsida www.kristinahard.com, där jag lägger upp nyheter och håller mina läsare informerade. Där går det också att kontakta mig. Och via min författarsida på facebook.

Kommentera

Riktiga troll?

Vi har perfekt sommarväder. Riktig svensk sommar, säger vi och njuter. Ljusa timmar stör sömnen och får oss att kapitulera inför faktumet att timmarna helst måste nyttjas. För vem vet, resten av sommaren kan bli regnig, gråmulen, trist. Hotet om dåligt väder tvingar oss till soldyrkan så fort vi får chansen. Okej, det kanske är jag, men jag tror att det är en känsla som är enkel att plocka upp på de breddgrader vi lever. Vinterhalvåret är så mörkt, sommaren så ljus. Det är som två olika liv som levs parallellt. Det finns ett vinterjag och ett sommarjag.

Trots sol och svensk sommar tog jag mig ändå inomhus, till Nordiska museets folkminnessamling efter ett besök på Fantastika, den svenska science fiction kongressen som gick av stapeln 17-19 juni i Sickla, Stockholm. På Fantastika satt jag bland annat med i en paneldebatt om nordisk fantasy. Vi kom från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Frågan var om det finns något specifikt, en själ som går igen i nordisk fantasy liksom det kan sägas göra i nordisk deckarlitteratur?

Jag tror att klimatet påverkar alla som bor här. Det avgör vad vi äter, vad vi gör, vad vi försakar för att få de där solstrålarna mot vår hud på sommaren, i trots mot vintermörkret och kylan. När vi ger oss ut på jakt efter folktrons väsen i våra texter så har vi upplevelsen av detta med oss. För det är i naturen vi har fått lära oss att de håller till. Så kanske finns det något specifikt som går igen i nordisk fantasy. Men då ska man komma ihåg att folktron ändå spretar och drar åt alla håll. Dessutom influeras den utifrån. Vi jämförde till exempel troll. Det finns inget enhetligt troll i hela Norden. Inte ens inom Sverige.

Ingen kan väl ha missat DN:s kampanj på teve, om riktiga troll? Riktiga troll, enligt DN, är snälla, ärliga och har gott uppsåt. Till skillnad från nättroll. Men är det så? Vad är egentligen riktiga troll, eller vad var ett troll förr i tiden? Det var troll jag letade efter när jag bläddrade bland korten i folkminnessamlingens excerptkatalog. Det finns kanske inget färdigt facit på vad ett troll är, men sammanfattningsvis kan man väl säga att de var inget att leka med. Man hinner inte mycket på några få timmar, men lite roliga kommentarer från förr hittade jag ändå. 

Troll tyckte om att lura de stackars människorna. Olaus Magnus nämner i ”Historia om de Nordiska Folken” från 1500-talet, att troll visserligen kunde låtsas vara snälla men på sikt ville de förgöra oss. Ofta ville de även vara anonyma. Fick man reda på ett trolls riktiga namn fick man makt över det. Ur trollsynpunkt var det dåligt. Samtidigt var trollen ofta rätt dumma och avslöjade sig själva. 

De sägs ha haft en glupande hunger och förkärlek för öl. Okorsat öl i citatet ovan, som i att någon glömt att göra korstecknet över öltunnan eller kanske missat att lägga ner en sax. Stål och kors var alltid en säkerhetsåtgärd, annars stal trollen ölen. Förutom pepparkakor kunde en trollmåltid bestå av minst en gryta gröt, en bytta smör och en hel pannkakssmet. Det ska ha funnits en flicka i Karlshamnstrakten som kunde äta allt detta och mer därtill för att hon var besläktad med trollen. Liksom en annan trolljänta som beskrivs som söt och rar, men lite besynnerlig då hon aldrig åt. Men det gjorde hon visst. När ingen såg det kunde hon skruva av huvudet och hälla ner maten.

Ofta levde trollen i närhet till människorna. I stora Walkeberg, förbi vägen från Rackeby mot vattenvägen mot Järna, sägs det ha bott troll som skar käppar ute på Lindön för att aga sina barn. och i Herkmeri by fanns en flicka rådig nog at hugga fingrarna av ett troll med yxa när det stack in handen genom fönstret för att stjäla smör. Blodet sprutade.

Uppfattningen om att troll skulle vara sympatiska, ärliga och rättskaffens är nog en senare konstruktion påhejad av ”Trolltider” och andra snälla sagor för barn. Även vår uppfattning om älvor verkar ha genomgått förändring över tid. Det första jag tänker på när jag hör älvor är älvdans och dimma över myrar. Men bildgooglar jag älvor får jag upp en massa tingelingvarelser (ni vet som Tingeling i Peter Pan). Vackra kvinnliga miniatyrvarelser med vingar. Gärna med flortunna fjärilsvingar. Gulliga. Små, Vackra. Magiska. Egentligen sagoféer. Inte får jag upp bilder på maskar, råttor med fiskstjärtar eller märkliga jordlevande djur.

Fast det borde jag kanske... 

”Det finns 9 slags älvor. Somliga är långa precis som ålar, och somliga är runda precis somkulor", hävdade till exempel Hulda Jonsson (även känd som Pulver-Hulda) vid början av förra århundradet när hon fick frågan vad en älva är. Och hon var inte ensam, för vid samma tid menade Johan Persson : ”Det finns flera slags älvor, vattenälvor och jordälvor. I vår sommarlagård har vi en älvgång. Vattenälvorna har vi nere i källan. De är långa och hårda som trådar.” 

Och i Elfbacken nedanför Näsbyn i Husby socken ska det ha funnits ett hål som ansågs vara en älvgång. Där små djur som liknade råttor med fiskstjärtar sprang in och ut. En stackars man som försökte plugga igen hålet drabbades av bölder över hela kroppen. För det var ju allmänt känt att det var svårt och farligt att försöka bli av med älvorna. Dessa hämtade ju som bekant sin näring från spädbarnsblod. De sög nämligen på bebisfingrar. Var ungen kinkig och skrek, fingrarna vita och lite spetsiga i fingertopparna, då var det älvorna som varit framme.

Så njut av den svenska sommaren, håll ett vakande öga över ölburkarna vid grillen och se upp för allt som rör sig likt trådar.

Kommentera

Bok- presentation:	Bestiarium : en medeltida djurbok
Författar- presentation:	Bo Eriksson
Inbunden Finns i lager, 316 kr

Vårlista!

Ni som undrar över SNÖSOMMAR – När jag alldeles säkert vet exakt datum när uppföljaren till Kleptomania finns att köpa publicerar jag det direkt! Tills dess säger jag inget. Eftersom förra året kantades av felaktiga löften– boken sköts ju upp flera gånger och det var inte alls kul – så vill jag verkligen att det ska bli helt rätt den här gången! Under tiden några lästips!

De här fyra böckerna finns på min vårlista. Ja, och sedan en massa andra texter och böcker som kommer att smyga sig in mitt emellan eller under tiden. Det blir alltid så. Men de böcker som för tillfället ligger på mitt nattduksbord (jag försöker inte ha för många) och som jag vet att jag kommer att läsa är:

SKARV av Lina Josefina Lindqvist (författaren på bilden). Jag var på releasen för en vecka sedan och sedan dess har flera väldigt positiva recensioner dykt upp. Jag vet redan att jag gillar Lina Josefina Lindqvist språk, så den är bara ett måste läsa. Redan baksidans första beskrivande mening utlovar något alldeles särskilt:

”Den fjärilsformade ön ligger i Norra ishavet, med en åttakantig fästning och hus för människor och deras knapert inkomstbringande näringar.”

The Time Travellers Guide to Medieval England av Ian Mortimer. Den här boken plockade jag upp i Tokyo. Att gå i bokhandel i Japan är lite annorlunda. Det är svårt att se vilken genre en bok tillhör på omslagsbilden och läsa titeln kan inte jag. Den här boken hittade jag då förstås på avdelningen för utländsk litteratur. I skönlitteratur form får läsaren följa med in i det medeltida England. Uppleva staden, landet, dofterna, ljuden, som en detaljerad reseguide skriven av en historiker. Så här beskrivs ankomsten till staden Exeter på 1300-talet:

”And then you notice the smell. Four hundred yards from the city gate, the muddy road you are following crosses a brook. As you look along the banks you see piles of refuse, broken crockery, animal bones, entrails, human faeces, and rooting meat strewn in and around the bushes. In some places the muddy banks slide into thick quagmires where townsmen have hauled out their refuse and pitched it into the stream. In others, rich green grasses, reeds and undergrowth spring from the highly fertilised earth. As you wath, two semi-naked men lift another barrel of excrement from the cart and empty it into the water. A small brown pig roots around on the garbage. It is not called Shitbrook for nothing.”

Bestiarium – en medeltida djurbok av Bo Eriksson

Ett fynd från Medeltidsmuseet i Stockholm! Och för att fortsätta i medeltidsandan är den perfekt. Om den tidens människors uppfattning om djur och bestar, som taget ur fablernas värld, men där man även får ett historisk och kulturellt sammanhang. Så här kunde t.ex. igelkotten bekrivas under medeltiden:

”IGELKOTTEN är ett djur som är täckt med taggar med vilka den skyddar sig mot fiender, som ormen och allsköns rovdjur. Djuret söker sig gärna till vingårdar där den klättrar upp för rankorna och ruskar ned druvorna. Därefter vältrar igelkotten sig i högen med druvor, som fastnar på djurets taggar. Med födan på sin rygg beger den sig sedan hem igen till sina ungar som väntar hungriga.”

Ten Days in the Hills av Jane Smiley. Jag har läst annat av Pulitzerprisvinnaren Jane Smiley som jag verkligen gillat. Speciellt The All-True Travels and Adventures of Lidie Newton. Den här är något helt annat. Det handlar om Hollywwod och är skriven i Decamerone-stil. 10 berättelser om Hollywood förr och nu. ”Amazing! Doctor Zhivago, but funny!” står det på baksidan, och: ”Boccaccio with a hint of Black Hawk Down.” Dessutom är den varningsmärkt:

(Hoppas verkligen varningar inte dyker upp på svenska böcker!)

Kommentera

Mina ord är tillbaka

Jag väljer att lämna förlaget"

I höstas gjordes det som behöver göras med en bok innan den går i tryck. De sista logiska vurporna som min redaktör spanat in fixades. Kapitelindelningen justerades. Olika typsnitt testades och godkändes. Den sattes och korrlästes. Baksidestexten skrevs. Det såg bra ut. Det var kul. Snösommar gick till tryck.

För några veckor sedan ringde jag förlaget för att planera inför släppet. De som håller reda på det vet om att det är nu på fredag den 11 mars. (Jag hade köpt japanska pockypinnar, såna där doppade i choklad, och tänkte bjuda på grönt sencha-te. Och vin så klart. Boksläppsfest!)

Jag fick då reda på att Snösommar inte har gått till tryck så som var sagt. Och det var i nuläget oklart när det kunde ske.

Flabbergasted.

Det var så jag kände mig. Paff på svenska. Utan ord, flytande runt i jag vet inte vad? I paffhet? Nu har jag gått runt och varit paff i några veckor och vad det framförallt gjort mig är stum och nervös inombords. Jag har liksom inte vetat vad jag skulle säga eller skriva eller känna, inte ens stora ord eller utropstecken har funkat. Att kasta mig på golvet, skrika och fäkta med armar och ben hade liksom inte gjort någon skillnad. Istället har detta inre vakuum fyllt mig, där det precis som i rymden inte hörs några ord.

Det här har inte med Snösommar att göra, flera som läst boken har sagt att ”den är bättre än Kleptomania”. Men jag vill ha mina ord tillbaka och det verkar ha gått troll i utgivningen.

Jag väljer nu att lämna förlaget.

Boken kommer att släppas, bara inte på Styxx Fantasy. Lite sorgligt tycker nog både jag och förlaget att det är. Vi har ju ändå ”varit ihop” i nästan åtta år.

Fortsättning följer.

 

Kommentera

Det finns ett namn för datorers konstnärliga ambitioner: Inceptionism

Jag pratar Artificiell Intelligens, AI. Ni vet, det där som man vill att datorerna ska bli. Intelligenta. Som vi. Mer specifikt en typ av algoritmer som kallas neurala nätverk eller Deep learning.

Mata in en bild i Deep learning och be den ”tolka” den genom att visa upp sin alldeles egna version av samma bild. Vad får man tillbaka?

Drömlandskap, visar det sig, och vissa mer störande än andra. Munchs Skriket upphöjt till tio. Dalis rinnande ögon. Van Goghs virvlande stjärnhimlar. Resultat kan vara skrämmande, vackert, märkligt och långt från verkligheten. I våra ögon ser det ut som konst.

Det är inte så att Deep learning försöker härma våra mästare. Det är inte som ett filter i Instagram där du väljer stil eller ljussättning. Nej, Deep learning tar bilden, alla dess beståndsdelar på olika nivåer (färgklickar, texturer, skuggor och ljus, skiftningar m.m), och bryter ner den till maskinläsbara ettor och nollor. Bilden jämförs sedan med kanske miljontals andra bilder som systemet redan har lärt sig. Deep learning letar på så sätt efter återkommande mönster och lär sig att “känna igen” egenskaperna i bilden. Utifrån det sätts bilden samman igen, som Deep learning lärt sig att den ser ut rent matematiskt. 

Det är som när vi ligger på rygg på en sommaräng och studerar himlens molnformationer och i allt detta svävande, oförutsägbara, vita fluffiga, ser ansikten, djur, byggnader, flygplan … ja, ni vet. För att vi inom oss bär på en oändlig mängd minnen och våra hjärnor inte kan låta bli att leta mönster som den känner igen, för de är så vi funkar. Och tänk, somliga hävdar att de till och med ser Gud.

Några bilder från nyårsafton och fyrverkeriet i Lundagård körda genom Deep learning. Det fyrögda blobbdjuret med multipla ben uppe i trädkronorna missade jag helt när jag var där!

Liksom jätten som hängde på den öppna platsen mellan Domkyrkan och Kungshuset. Kanske är det jätten Finn?

Och matematiska prästkragar.

Det finns en app för det här, Dreamception, som går att ladda ner gratis till Android och Iphone. Det går att välja i vilken riktning man vill att Dreamception ska ”drömma”. Det blir nästan som filter, men i realiteten är det systemet som begränsar vad för slags andra bilder den lär sig av. Kul är det i alla fall. 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Bot or Not?

NaNoWriMo, National Novel Writing Month, infaller i november. Alla som känner sig kallade kan anmäla sig och det enda (!) man behöver göra är att skriva 50000 ord på en roman, eller ett utkast till en, på trettio dar. 50000 ord är ganska mycket, ungefär 150 boksidor.

Men hur många känner till NaNoGenMo?

2013 twittrade Darius Kazemi:

Sedan dess har NaNoGenMo, National Novel Generation Month, pågått samtidigt med NaNoWriMo och det är lika mycket de genererade texterna som programmeringskoden som lyfts fram. Det handlar mycket om att experimentera med helt nya texter, befintliga eller sådana som inte ens går att tyda.

I år utvecklade till exempel Emily Daniels en character-swap generator som byter ut kön, namn och pronomen i valfri roman. Varje gång blir berättelsen en annan.

Som i En skandal i Böhmen av Arthur Conan Doyle, här inledningen i olika versioner:

En där alla är kvinnor och Sherlock Holmes har blivit Charlotte Holmes:

Eller där alla är män och Irene Adler har blivit Ivan Adler:

Ben Blankley skrev en kod som genererar 50000 ord av poesi i William Carlos William stil. ”It will use corpora from the English language in verbs, nouns, and adjectives to generate new poems in the same style and structure."

Men det är inte bara poesi och romaner som genereras. Förra året även tecknade serier. Greg Borenstein utgick från detektivromaner på Project Gutenberg (som är ett arkiv med upphovsrättsfria böcker att läsa eller ladda ner). Hans programkod letade igen böckerma efter meningar som matchade vissa förbestämda ord som sedan blev ryggraden i berättelsen. Det var ord som vittne, mord, vapen, mordplats, anklagad, avslöjad…

 
 gregborenstein.com/comics/generated_detective/1

Meningarna användes för att söka på flickr efter bilder. En annan programkod renderade bilderna till svart-vita, fyllde ut fält med skuggningar, ritade konturlinjer osv. Sen sattes allt ihop till serien Generated Detective A NaNoGenMo Comic

Men den vackraste genererade NaNoGenMo texten är nog Liza Dalys SERAPHS a procedurally generated mysterious codex baserat på Voynichmanuskriptet.

https://github.com/lizadaly/nanogenmo2014

Nu är ju inte det här första gången som det experimenterats med datorer som skriver böcker. Philip M. Parker har gjort det till en business (bokstavligen). Han står bakom 300000 (!) datorgenererade böcker. Faktaböcker som ofta behandlar väldigt smala ämne. Som The World Market for Unwrought Titanium, Titanium Waste and Scrap, and Titanium Powders: A 2016 Global Trade Perspective. Kanske ingen bästsäljare direkt och den kostar, ungefär 7000 kronor

1993 kom romanen Just This Once. Skriven av en Mac IIx dator som fått det passande namnet Hal. Just This Once är i sann Jaqueline Susann stil. Jag vet inte om ni minns, men Jaqueline Susann är känd för romanen Valley of the Dolls som kom 1966. På svenska fick den titeln Dockornas dal. Om tre kvinnor som gör allt för bli Hollywoodkändisar och slutar som tragiska tablettmissbrukare. ”You’ve got to climb Mount Everest to reach the Valley of the Dolls.” Den blev både film och tv-serie. Boken har sålts i 30 miljoner exemplar.

Det tog programmeraren Scott French åtta år att utveckla det AI-program som sedan analyserad Jaqueline Susanns böcker för att kunna skapa en i samma anda. Det kostade honom 40000 dollar och Jaqueline Susanns förlag hotade att stämma honom för plagiat (eller datorn?). Det slutade med förlikning. Totalt trycktes boken i 35000 exemplar och den fick hyggliga recensioner.

Men kan man då skilja en datorgenererad text från en som är skriven av mänskliga författare? På sajten Bot or Not (botpoet.com) kan man faktiskt testa sig själv. Den är utvecklad som ett forskningsprojekt av Oscar Schwartz och Benjamin Laird vid Monash University i Australien. De vill undersöka hur en datorgenererad skönlitterär text påverkar oss. De kallar det Turingtestet för litteratur. Turingtestet går ut på att testa om en artificiell intelligens kan bli så smart att en människa inte kan avgöra om det är en människa eller maskin som den konverserar med. Bot or Not presenterar en dikt, antingen genererad eller skriven av en högst mänsklig poet. Det är upp till dig att avgöra vilket, Bot or Not. 

Kommentera

Så här är det.

Så här är det och så här står det på mitt förlags facebooksida från och med idag:

Japp. Trist. Tråkigt, och som sagt inget jag kan göra nånting åt. Orsaker som inte går att påverka har satt mig och förlaget i den här situationen. Man skulle faktiskt kunna tro att det har gått TROLL i det hela. Ni läsare får vänta. JAG FÅR VÄNTA!!! Vilket är väldigt frustrerande. Jag vill ju bara ha ut den!! Manuset finns, det är putsat och klart och det finns inga fler ord att vrida och vända på. Det är bara väntan kvar.

Varför inte förrän i mars, undrar säkert nån? Varför inte redan efter jul eller nåt? Jo, det har jag fått förklarat: För däremellan kommer bokrean.

Förutom den här bloggen har jag en hemsida kristinahard.com. Ibland går jag in och tittar från vilka länder mina besökare kommer (man ser från vilket land men inte vilka det är). Kanske är det folk som av misstag halkat in på sidan som inte alls kan svenska, kanske inte, men det är faktiskt från jordens alla hörn. Så alla ni som undrar och som under året befunnit er i Sverige, Norge, Danmark, Irland, Bolivia, Ryssland, Japan, USA, Italien, Indien, Mexiko, Nya kaledonien, Rumänien, Peru, Island, Storbritannien, Belgien, Kanada, Brasilien, Frankrike m.m. (bara för att nämna några av länderna) SNÖSOMMAR kommer!!! Halvar, Ingra, Myrarv m.fl. dyker upp igen. DEN 11 MARS SLÄPPS BOKEN PÅ RIKTIGT.

Under tiden kommer jag att skriva på trean.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Berättelser i staden

Ibland syns berättelser. Med det menar jag att de är en del av verklighet man rör sig. I Japan blir det kanske extra tydligt för det skiljer sig från det man är van vid. Här är några:

Skräckberättelsen ute på stan. Japan har importerat högtiden Halloween, precis som vi i Sverige. I Tokyo kan man se de som klär sig därefter redan tidigt i oktober. De här mötte jag i Shibuya.

Vid Hachiko-exit från Shibuyas tunnelbanestation finns statyn av hunden Hachikō. Hunden satt (1925-1935) utanför stationen och väntade på sin husse professor Hidesaburō Ueno som aldrig kom hem för han hade dött plötsligt på sin arbetsplats. 2009 gjorde Lasse Hallström en amerikansk version, filmen Hachiko – en vän för livet, med Richard Geere i huvudrollen (som jag inte sett).

 
I Shinjuko hittar man Godzilla (Uppe på Toho Cinemas tak. Man måste titta upp!). Första filmen om det förhistoriska monstret som var en konsekvens av kärnvapenproven i Stilla Havet kom redan 1954. 

Och långt från storstaden, uppe i bergen, finns skog, det är mörkt tidigt på kvällerna, sysorna sjunger och neonljusen saknas. Gamla tempel är upplysta av fladdrande stenlyktor, det luktar rökelse och tåg av äldre modell sicksackar sig uppför branter, försvinner in i tunnlar och på nåt sätt känns det som om man åker rakt in i en Miyazaki-film befolkad av japanska folktroväsen av en helt annan sort än våra svenska.

Från "Sen to Chihiro no Kamikakushi" (Spirited Away) 2001 av Hayao Miyazaki

Kommentera

Under tiden på andra sidan klotet

Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning"

Jag landar på Osakas internationella flygplats och tar tåget in mot storstaden. Småbyar, hus, gårdar möter varandra, svischar förbi tågfönstret. Tåget passerar småstationerna utan att stanna. Husen tar aldrig slut och förbinder den ena bebyggelsen med den andra. Det som förut var avgränsade och egna småbyar är ett böljande husgytter där endast småfält och vattendrag skvallrar om gamla gränser.

I lördags var jag i Stockholm och pratade om utopier behövs på Science fiction bokhandeln i Gamla Stan. Vi var sex av författararna till antologin Andra Världar – tio nya utopier som var där. Jesssica Shiefauer, Anders Fager, Johan Ehrenberg, Andrea Lundgren, Boel Bermann och så jag. Jag vet inte om vi kom fram till att den utopiska berättelsen behövs, det fanns flera syner på vad en utopi är, men att utopin behöver något att ta spjärn mot för att fungera berättartekniskt var vi nog rätt överens om. Eller som Jessica Shiefauer formulerade det (även om jag inte kommer ihåg det ordagrannt): I utopin måste det finnas lite dystopi, liksom det i dystopin alltid finns någon liten ljusning.

I min novell Dykplats Lund förflyttar sig huvudpersonen över forna sydpolen, från ett klimat till ett annat: "Det känns som för en evighet sedan, men avstånd och väderslag kan göra så, röra om ens tidsuppfattning."

Och här sitter jag på ett tåg i Japan. Utanför är det svensk sommar i temperatur och Science fiction bokhandeln och höst i Stockholm känns som för en evighet sedan. Nästan som om det som hände inte hänt.

Kommentera

Portaler i verkligheten

Halva sommaren tillbringades med en byggställning utanför fönstren. Hela ställningen är klädd i ett blått genomskinligt tyg som gjorde att det ljus som kom in i lägenheten var dämpat. Tittade jag ut såg det ut som en färglös gammal film som någon tagit sig tid med att handkolorera. Det var som att bo i ett akvarium och titta ut på träden, människorna och sommardagarna som passerade. Det var vi innanför och den blåfärgade verkligheten utanför.Sedan plockades ställningen ner och i ett slag var det höst. Kastanjeträdets blad var rostbruna i kanterna, gräset regntungt och gula löv från en buske som jag inte vet vad den heter hade lagt sig i rännstenen.

Från inomhusperspektivet bakom byggställningen for jag sedan till bokmässan i Göteborg. Det var kul, trångt och intryck som bombarderade från alla håll; vänner ocn nya bekantskaper; lansering och signering. Kort sagt, allt det ska vara. De flesta montrar fanns på sina vanliga platser och där intervjuades ungefär samma tv- och "kultur"kändisar som alltid, nästan som om de inte åkt hem sedan förra gången. Kanske är mässan som tillvaron innanför den blå vävduken, en annan verklighet, en parallell värld. Där den stora ingången ut mot Liseberg är en portal som öppnas upp för oss dödliga en gång om året. Så nära Alice i Underlandet vi kan komma, bland hattmakare och påskharar och böcker som ställs inför dom, att vara eller icke.

Jag var där och signerade en ny sf-antologi tillsammans med de andra medförfattarna. Andra Vägar – tio nya utopier. Den nya sortens utopier som tar fäste i frågan ”Tänk om …? Kanske är det framtidsvisioner vi behöver i dessa dagar?

Kommentera

Var kommer idéerna ifrån?

Jag har haft några skrivbefriade veckor nu i slutet av sommaren. Imorgon måndag sätter det igång igen, när det sista ska sättas på plats innan manuset till Snösommar ska iväg till tryckning.

Först tänkte jag oh vad skönt att inte behöva tänka på text, sedan insåg jag att jag gjorde det ändå. Saker liksom dyker upp, blir till småbitar som hjärnan inte kan låta bli att länka ihop med andra idéfragment som redan finns där. 

Så när jag läste om att det i Tyskland kan (teoretiskt) vara olagligt att publicera foton av sin mat när man är på restaurang (kockar har klagat på att det är upphovsrättsintrång), så länkade min hjärna på något sätt ihop det med fördröjningarna i motorvägsköer som jag skrev om för ett antal inlägg sedan:

”Det är lite som på motorvägen. Det blir ett stopp i en av körbanorna. Inget stort, men kanske att en vägsträcka behöver asfalteras eller en bil får problem och behöver bärgas. Genast bildas köer, trafiken saktar ner. Är det mycket trafik för att alla är på väg någonstans, som nu på sommaren när semester och fint väder spelar in, när tider till en färja eller ett flyg måste passas, så kan köerna bli väldigt långa. Och fastän hindret undanröjs, kanske till och med snabbt, så dröjer sig störningen kvar. Det går långsammare ett tag, det tar tid för trafiken att lösas upp och återta takten som rådde innan händelsen.”

Det kan bli en novell av det här, tänkte jag. Igår kom tredje pusselbiten som behövdes. Den tänker jag inte avslöja, men den har med tidsresor att göra.

Och så i natt drömde jag om ett hav och en annalkande storm, moln som formerade sig redo för snurrande tornados. Jag stod på stranden. Vattnet var kristallklart. Och på botten som sluttade brant hade alla varelser som tillhör havet samlats en två tre meter under ytan, tillsammans med massor av pingviner (ja, under ytan) som alla stirrade upp mot mig med pekande näbbar.

Penguins Edinburgh Zoo 2004 SMC" från Wikimedia Commons

Kommentera

Bok- presentation:	På lerfötter : en roman om Skivvärlden
Författar- presentation:	Terry Pratchett

En alldeles speciell magi

Jag läser i en av kvällstidningarna: ”Ingen vettig bokhandel - så är det i Sveriges tredje största stad”

Nu grundar journalisten sitt uttalande på att han inte kunde få tag i en viss partiledares bok, inte för att han gillar boken utan för att han menar att bokhandlarna ändå måste vara välsorterade. Det håller jag med om. I somras gick jag in på Akademibokhandeln (kommer inte ihåg var, men de är ju alla nästan likadana) och på SF & fantasy-hyllan fanns just då inte en endaste bok av en svensk författare!? Det brukar alltid finnas nån, men det fanns inte en enda. Skandal!

Däremot har journalisten helt fel i att det inte finns en enda vettig bokhandel i Malmö. Jag säger bara Science fiction bokhandeln i Malmö. En av de vettigaste bokhandlar som finns och som dessutom känns som en bokhandel ska kännas. Den är proppfull med böcker och har kunnig personal. Om ni aldrig varit där - gå dit!

En annan artikel som snurrat runt på facebook – åtminstone i mitt flöde – kommer från The Guardian ”Get real. Terry Pratchett is not a literary genius” Artikelförfattaren har visserligen inte läst någon bok av av Pratchett, kommer aldrig att läsa och om han ändå mot förmodan skulle göra det måste han leva i en miljon år. Innan dess har han inte tid, för det finns annat han hellre gör. Prachett böcker, menar han, har inte kvalitén att förändra liv och påverka föreställningar. Get real, säger jag och minns med värme två tioåriga pojkar som skrev och fnittrade sig genom sömnlösa nätter för att själva författa ändlösa berättelser i Pratchett-anda. Att få det att hända kräver en alldeles speciell magi som få författare besitter. På så vis var Pratchett smått genialisk.
 

Kommentera

Förra helgen

I helgen (7-9 aug) var jag i Linköping på sf- och fantasykongressen ConFuse (Swecon 2015). Fantastiskt! Massor folk träffas och diskuterar böcker, lyssnar på paneler och föredrag (om allt från böcker, att skriva, framtiden, japanska spöken m.m.). Vill ni veta mer om vad en kongress är så rekommenderar jag att man lyssnar på Fantastisk podds senaste avsnitt: Konfys på ConFuse? Jag var en av hedersgästerna, vilket var enormt naturligtvis! Ett sådant där tillfälle när man faktiskt känner sig som författare (tro mig, ibland kan man tvivla, speciellt när det låser sig skrivmässigt). Oftast är det tre hedersgäster. En svensk författare inom fantastik och två från andra länder. Den här gången var det Madeline Ashby från Kanada (som skriver om robotar och AI) och den brittiska författaren Ben Aaronovitch, känd för sin Rivers of London-serie. Men vi var inte de enda författarna där. Många fantastikförfattare var med i programmet och pratade om allt från troll till robotar. Även flera fantastikförlag fanns på plats och visade upp sina böcker.

Det var tre dagar av paneler, föredrag, diskussioner, läsarmöten, författarmöten, träffasoch ha trevligt. Som en mindre version av bokmässan i Göteborg, fast med enbart fantastik.

På en av panelerna pratade vi om troll i svensk fantasy. Panelen inleddes med spontansång av Trollmors vaggsång. När vi kom till refrängen stämde alla i publiken in i Oh ajajaj buff! Det säger något om hur djupt rotade trollen är i oss alla. På fotot syns jag, Oskar Källner, Caroline Gómez Lagerlöf (som modererade panelen), Anna Vintersvärd och Rasmus Kaj (foto Patrick Centerwall).

En av de största behållningarna av att åka på en kongress är att man träffar både läsare och andra författare, och får lov att vara ett fan själv! Så när det var försläpp av några av höstens tidiga svenska fantastiktitlar passade på att införskaffa dem och få dem signerade! (Texas Whiffer av Björn Cederlind, Yuko av Jenny Milewski och Dit ingen annan går av Anders Torstensson). Men även andra delen av Madeline Ashbys iD  (första delen Vn sålde slut för fort!) och Ben Aaronovitch Moon over Soho (andra delen i serien, första läste jag redan när den kom ut för några år sedan). Jag missade David Nickels bok The ’Geisters (skräck och poltergeistar) som lät väldigt spännande (och missade alltså även chansen till att få den signerad av författare själv). Men den ligger helt klart på min läslista.

Jag önskade att jag hade kunnat gå på många fler av panelerna, föredragen m.m. än jag hann. Att jag hade kunnat vara på flera ställen samtidigt (det kanske är ett romanuppslag?)
Men en känsla som var väldigt stark på ConFuse var att fantastikgenren i Sverige växer så det knakar. Det är bra.
 

Kommentera

Skrivarväder

Jaha, så har det regnat en hel del i sommar. Det är visserligen bra för skrivmoralen, men kanske, kanske, kommer sommaren i en ny icke-blöt version i augusti.

Regn funkar som tur var fint att skriva i, fast inomhus förstås.

Nu när jag inte skriver på manuset till Snösommar längre har jag har dragit i lite andra texttrådar, försökt knyppla, eller möjligtvis knyta, ihop dem. Några trasselsuddar reds säkert ut och blir något med tiden. Andra får ligga till sig. Vi spelade också in ett regnavsnitt med Fantastisk Podd här i Lund . Bilden är tagen då. Det som är mest fascinerande är att gatlamporna är tända, som om det var höst fast det är i juli och mitt på dagen. Det var nästan som om man satte igång att värma glöggen (tanken flög förbi under bråkdelen av en sekund). Vi pratade väder, både sådana som finns i böcker och vilka väder vi föredrar att skriva i.

Jag har pulsat genom snö (om än fiktiv) större delen av året och nu dessa högst verkliga regnskurar, växlande molnighet och skyfall. Det känns som om det behövs ett väderomslag inför nästa bok.

Kommentera

Bok- presentation:	Some Kind of Fairy Tale
Författar- presentation:	Graham Joyce
Pocket Beställningsvara, 120 kr

Bokhögar och axplock

Det fina med väsen och varelser är att det inte ens i folktron finns facit på hur de ska vara, se ut och uppföra sig. Teman går igen men inte vem som gör vad. Ibland ställer hustomtarna till med samma ofog som trollen gör i en annan del av vårt land. Eller jättarna, för att inte tala om ellefolket i Danmark eller älvorna i den engelska mytologin.

Men även väsen och varelser i fantastiken ska få ta ut svängarna och leva sina liv till fullo mellan de två bokpärmar de befinner sig, tycker jag.             

China Miéville har ett par riktigt läskiga typer, Goss och Subby, som är av ett alldeles eget slag i boken Kraken. Goss och Subby origamiviker ihjäl sina offer. Och alla som provat att vika origami vet att det inte är det lättaste att få det perfekt:

”Goss folded, with wet-flesh sounds, and cracks. Eventually Anders stopped screaming, but Goss continued to fold.
     “I don’t know, Subby,” he said, at last. He wiped his hands on Anders’s coat. He squinted at his handiwork. “I need more practice, Subby,” he said. “It isn’t quite as much like a lotus as I’d have liked. [Kraken/Miéville]

I Martrådar av Mia Franck tar Matis syster livet av sig och istället för en lovande karriär som fotbollspelare måste Mati välja att fortsätta leva. Efter att ha haft en lovande karriär som fotbollspelare förvandlas hon mer och mer till en mara som hemsöker människorna där hon bor. Hon knyter sina martover och styr över dem med nattfasor. Martrådar är första delen av tre. Den fristående andra delen heter Maraminne och tredje delen, Marlek, kommer i höst!

”Hon visar mig hur jag hittar lögnerna. Det är lätt. Hon säger:
     ”Mardrömmar går omkring som skuggor var som helst. Fastnar i människors huvuden. Så lätt, så lätt.”
Hon håller upp vår hand och jag kan se mig själv speglas i handflatan.
     ”Se själv”, säger hon, ”dina möjligheter.” [Martrådar/Franck]

I Ett Vingslag av Madelene Schoug är himlen vingernas värld. Där lever de bland trädtopparna, har vingar tunna som spindelväv på och kastar sig ut i luften likt fåglar, väjer, loopar och dyker i luften som om de aldrig gjort annat. Men att flyga är en egenskap som måste tränas och utvecklas och Nea är sen med att få sina vingar. De göms i ett par värkande och kliande pucklar på ruggen. Hon är därför hjälplös när hon liftar med sin flygande far, tappar greppet och faller. Hon faller nästan bokstavligen ner i dolben Juras famn och han räddar henne från att kidnappas av griffer 
       Dolberna lever i underjorden, i gångar som de grävt ut för hand. Lika vana som vingerfolket är i luften är dolberna på marken, att klättra, springa och känna till skogen och dess växter. (Grifferna skördar gärna vingarna av vingerfolket och det är precis så otrevligt som det låter).

”Neas mörka hårsvall faller ner över ryggen och döljer de ömmande utväxterna som ska bilda vingar. Utväxterna har ökat i omfång och Jura lägger märke till dem när Nea svänger med huvudet för att få bort en envis hårlock från ansiktet. han sneglar intresserat och kan inte bärga sig utan petar försiktigt med fingret på den hårda knölen. [Ett Vingslag/Schoug]

Incidenten i Böhmen av Thomas Årnfelt utspelar sig i början v 1600-talet. En delegation jesuiter försvinner spårlöst under en resa i Böhmen. Maximillian får i uppdrag av Vatikanen att reda på vad som har hänt dem. Han har kopplingar till trakten och hans metoder kanske är lite mer pragmatisk i att hitta lösningar än en alltför trogen kyrkans man hade varit. Och det han och hans tjänare Bertuccio hittar är knappast något som böner eller bot skulle råda på.

”Enbart enklare experiment. Kan vara rätt spår angående stoppande av förruttnelse. Testade på en av de äldsta patienterna som är kvar, men resultatet är säkert. Nära målet nu. [Incidenten i Böhmen/Årnfelt]

Some Kind of Fairy Tale av Graham Joyce. En dag i maj när skogens vilda hyacinter förvandlar marken till ett blått hav försvinner 15-åriga Tara Martin och kommer aldrig tillbaka. Hennes pojkvän blir misstänkt men inget kan bevisas och dagar blir till månader och år. En juldag tjugo år senare ringer hon på sina föräldrars dörr. Men Tara är inte riktigt som förut och det hon har att berätta gör att de ifrågasätter hennes mentala hälsa. Bortlockad av en “prince charming” på en vit springare, till en sexuellt gränslöst och magisk värld. Så de skickar henne till en psykiatriker. Det är bara det att hon inte har åldrats ett dugg...

”TM thinks that I don’t take her story seriously. On the contrary, I take it very seriously indeed. I approach her story rather like a dream she might have had; only it’s a constructed dream, made of smoke and mirrors she can hide behind so that she doesn’t have to face up to her personal history. This fairyland is a place she goes to hide from herself. [Some Kind of Fairy Tale/Joyce]

Kommentera

Paus

Släppet av Snösommar har skjutits på till den 6 november. Mitt i allt, när det var som mest hektiskt var det för många bitar som samtidigt skulle passa in i varandra för att lugnt och tryggt släppa iväg manuset till tryckning. Inget stort, men så kom det en sommar emellan och det där med att allt ska klaffa.

Sjätte november, tänker säkert någon, det är ju väldigt långt bort. Det är ju två månader senare än vad som först planerades?

Ändå är orsaken inte proportionell mot det tidsmässiga avståndet.

Det är lite som på motorvägen. Det blir ett stopp i en av körbanorna. Inget stort, men kanske att en vägsträcka behöver asfalteras eller en bil får problem och behöver bärgas. Genast bildas köer, trafiken saktar ner. Är det mycket trafik för att alla är på väg någonstans, som nu på sommaren när semester och fint väder spelar in, när tider till en färja eller ett flyg måste passas, så kan köerna bli väldigt långa. Och fastän hindret undanröjs, kanske till och med snabbt, så dröjer sig störningen kvar. Det går långsammare ett tag, det tar tid för trafiken att lösas upp och återta takten som rådde innan händelsen.

Så var det med manuset. Det fanns en liten störning, inget stort, men den saktade ner farten. Nu accelererar det igen, men vägen till utgivning är inte fritt körfält. Det är många saker som måste synka för att allt ska rulla på som vanligt. Det är därför Snösommar kommer fram i november.

Vem vrålar i skogens natt,
bland hattlösa svampar och tandslagna harar?
Vet du, ett särskilt fult troll det är,
som vrålar i skogens natt. 

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Fyra fantastiska dagar på Åland

Archipelacon var fantastik i fyra dagar och man fick liksom aldrig nog. Först färjan till Åland. Solen strålade (lite lagom). Här är vi i höjd med Ljusterö, Kaisertorn syns i bakgrunden och ett av luftskeppen har precis lyft. Kanske med destination mot Peking?

Mats Strandberg skriver också om Arcipelacon i sin blogg. George R.R. Martin var hedersgäst, och det var även Karin Tidbeck och Johanna Sinisalo, som bland annat diskuterade Nordic Weird. Fantastikböckerna som inte riktigt vill rätta sig i ledet, som kliver över genregränserna och placerar handling och läsare i en verklighet de kanske inte är beredda på.

Själv var jag bla med i en paneldebatt om författare från olika länder. Här ser ni mina medpanelister. Emil Hjörvar Petersen (Island), Ieva Melgave (Lettland), Anne Leinonen (Finland), Gaie Sebold (Storbritannien) och Alexandra Davydova (Ryssland).

Fantastisk Podd gjorde en live-inspelning med frågor från publiken! Mia Franck, Jenny Wiik och Maria Turtschaninoff från grupp Finland och jag och Karin Tidbeck från grupp Malmö. Avsnittet som har titeln "Öar och slutna rum" går att lyssna på från och med i morgon torsdag (2/7-15) på Fantastisk Podds hemsida. (Bilden är från Archipelacons twitterfeed, själva glömde vi helt bort det där med foto.)

Jag har också fått min första översättning. Osuuskumma förlag i Finland har samlat svenska fantastiknoveller i antologin Surupukki. Det är min novell "Intrabokulär teleportering" (från början en bloggföljetong) som har översatts till finska. Den går att läsa på svenska här.  Andra medverkande författare är Karin Tidbeck, Carl Ahlström, K.G. Johansson, Jorun Modén och Oskar Källner.

Kirjasiirtymiä blir ungefär Bokövergångar..

(Däremot måste jag missat trubadurerna på Åland? Eller så valde jag rätt hotell.)

Kommentera