Kristina Hård

Det finns ett namn för datorers konstnärliga ambitioner: Inceptionism

Jag pratar Artificiell Intelligens, AI. Ni vet, det där som man vill att datorerna ska bli. Intelligenta. Som vi. Mer specifikt en typ av algoritmer som kallas neurala nätverk eller Deep learning.

Mata in en bild i Deep learning och be den ”tolka” den genom att visa upp sin alldeles egna version av samma bild. Vad får man tillbaka?

Drömlandskap, visar det sig, och vissa mer störande än andra. Munchs Skriket upphöjt till tio. Dalis rinnande ögon. Van Goghs virvlande stjärnhimlar. Resultat kan vara skrämmande, vackert, märkligt och långt från verkligheten. I våra ögon ser det ut som konst.

Det är inte så att Deep learning försöker härma våra mästare. Det är inte som ett filter i Instagram där du väljer stil eller ljussättning. Nej, Deep learning tar bilden, alla dess beståndsdelar på olika nivåer (färgklickar, texturer, skuggor och ljus, skiftningar m.m), och bryter ner den till maskinläsbara ettor och nollor. Bilden jämförs sedan med kanske miljontals andra bilder som systemet redan har lärt sig. Deep learning letar på så sätt efter återkommande mönster och lär sig att “känna igen” egenskaperna i bilden. Utifrån det sätts bilden samman igen, som Deep learning lärt sig att den ser ut rent matematiskt. 

Det är som när vi ligger på rygg på en sommaräng och studerar himlens molnformationer och i allt detta svävande, oförutsägbara, vita fluffiga, ser ansikten, djur, byggnader, flygplan … ja, ni vet. För att vi inom oss bär på en oändlig mängd minnen och våra hjärnor inte kan låta bli att leta mönster som den känner igen, för de är så vi funkar. Och tänk, somliga hävdar att de till och med ser Gud.

Några bilder från nyårsafton och fyrverkeriet i Lundagård körda genom Deep learning. Det fyrögda blobbdjuret med multipla ben uppe i trädkronorna missade jag helt när jag var där!

Liksom jätten som hängde på den öppna platsen mellan Domkyrkan och Kungshuset. Kanske är det jätten Finn?

Och matematiska prästkragar.

Det finns en app för det här, Dreamception, som går att ladda ner gratis till Android och Iphone. Det går att välja i vilken riktning man vill att Dreamception ska ”drömma”. Det blir nästan som filter, men i realiteten är det systemet som begränsar vad för slags andra bilder den lär sig av. Kul är det i alla fall. 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Lena Köster

Stilla dagar i kliché

Jag erkänner mig skyldig. Jag har gjort det. Ofta. Vältrat mig i de mest banala klichéerna i såväl tidskrifter som sk kiosklitteratur.

Sunkiga personers sunkiga filmsex i sunkiga stadsmiljöer kan vara något utöver det, som det förefaller vara.
Till exempel intellektuella reflektioner kring ett allmängiltigt tema och/eller stor konst av ett eller annat slag, beroende på om det presenteras som litteratur, bildkonst eller film. Till exempel.
Men romantiska och thrillerinspirerade klichéer i sk kiosklitteratur tenderar sällan att vara mer än just det. Förutsägbara infackade personer och skeenden.
Så hur i all världen kan jag lägga mig i soffan en regnig dag med dels svensk Damtidning (med de lögnaktiga rubrikerna på första sidan och skåpmaten inuti, att inte tala bilderna på folk men inte själva konsten från konstvernissage…) och dels en volym ur Harlequinserien, inköpt på Coop?!
Om jag alltså vill gälla för könsmaksmedveten hyfsat bildad litteraturälskande journalist/författare?!
Är det att låta det sanna jaget sippra ut genom kulturfasadens sprickor?
Ett jag som väljer lättsmält framför tuggmotstånd.
Jag frågar inte för att jag har ett färdigt svar att presentera. Eller ett försvar.
Jag undrar verkligen om jag är riktigt klok, när jag sjunker ner i klichéträsket och läser ut en bok, vars handling är uppenbar så fort de stolpiga huvudkaraktärerna är introducerade.
Andas den här texten förakt för lättsmälthetens popularitet? Förlåt i så fall alla ni kränkta, men jag är ju själv likadan, så kacka i eget bo kan man väl, tänker jag.
Vet bara att när jag är trött, sjuk, lite låg och behöver stilla dagar, då är klichéerna en trygghet, en filt att svepa in mig i, en bekräftelse (om än falsk) på att världen är i grunden balanserad och i slutänden beredd att låta individerna leva happily ever after. Så att det finns hopp också för mig.
Jag påstår inte att det är dåligt, inte heller att det är bra, att klichélitteraturen frodas. Skulle antagligen kunna skriva en essä om vad som egentligen förmedlas via varianter av den litteratur, som glassar fram i spåren efter tusentals likadana berättelser.
Det här är en bekännelsetext. Trots mina lyrikhyllor, konstböckerna, essäerna och den allmänna skönlitteraturen i mitt hem, går det att hitta en hel del ytterst lättsmält, massproducerad läsning, som varken ställer frågor om existensen eller kommer med andra påståenden än slutet gott, allting gott.
Ibland behöver jag min tröstnapp, men andra gånger hittar jag andra, mer avancerade njutningar…
 

Kommentera

Jonna Lindberg

Höst och nystart

Det kan vara att sätta igång med ett nytt projekt eller ta nya tag med något som varit trögt. För min del är det bland annat skrivandet."

Nu har hösten dragit igång! I alla fall för mig. Det där är mycket en psykisk grej. Det är en sorg att sommaren är slut, för sommaren är enkel. Den är ledighet och lugn. Den är liksom inte så ansvarsfull i den bemärkelsen, det är ju då det är okej att bara läsa, kolla filmer, sola och bada. Det där man tycker om. Sommaren är lite mer i nuet, om jag ska sammanfatta det.

Men förutom en sorg över att sommaren är över är det också roligt att hösten drar igång. Höst betyder nämligen nystart för mig. Det kan vara att sätta igång med ett nytt projekt eller ta nya tag med något som varit trögt. För min del är det bland annat skrivandet. Eller mer specifikt - mitt manus. Jag kom igång med det igen för cirka två veckor sen, och det är så himla roligt. Målet är att skriva lite varje dag och hålla i flowet tills första utkastet är klart. Mer detaljerad redogörelse för hur det går kommer snart.

Det fina är att hösten betyder nystart för flera andra också. I kombination med mina skrivambitioner finns det massor av spännande böcker som släpps på bokförlagen. Jag har spanat in flera ungdomsböcker som jag längtar efter att få läsa. Det är också flera litteraturevenemang jag ser fram emot. Redan imorgon ska jag åka på Sigtuna litteraturfestival, vilket ska bli sjukt roligt!

Sen har vi litteraturevenemanget med stort L som är redan om ett par veckor. En av årets absoluta höjdpunkter för min del - Bokmässan i Göteborg. Den här gången ska jag få uppleva det från montersidan tillsammans med LitteraturMagazinets fantastiska redaktion. Det kommer bli nytt och spännande!

Och det är allt det här som gör att jag älskar hösten också.

Kommentera

Joanna Górecka

Bok- presentation:	Trollkarlens hatt
Författar- presentation:	Tove Jansson
Utg.år:	1948
Inbunden Finns i lager, 242 kr

Om hattar och Humphrey Bogart och hångel

Jag var på en hattfest i fredag  fullmatad med semlor, biktbås, hångel och sanningar. Och låt oss vara ärliga: det finns egentligen bara fördelar med att bära en hatt. Som dessa:

1. Den håller hjärnan varm
2. Man får en hipp Humphrey Bogart-aura. (Obs. viktigt!)

Den litterära världen lider inte direkt av hattsvält heller.  Till de bättre hattitlarna hör Oliver Sacks bisarra Mannen som förväxlade sin fru med en hatt och, givetvis, Tove Janssons Trollkarlens hatt. 

God hatt på er. 

Kommentera

Arga Bibliotekstanten

Och så var årets julgran fixad

Praon och hennes kompisar kunde helt enkelt inte vänta längre

Kommentera /Visa 2 kommentarer