Anita Björkquist
"Man minns känslan från Munros noveller"
Jag gillar normalt att ha en avvikande uppfattning om Nobelpristagarna i litteratur – men med Alice Munro går det inte. Hon är för bra!
Tänk att hon fick priset, Alice Munro. Jag har bara läst två av hennes novellsamlingar och först under senare år, efter att hört så många lovprisa henne. Jag gillar ju normalt att kunna ha en avvikande uppfattning, kunna kila in en ny liten ton i en annars samstämmig kör – men med henne går det inte.
Hon är för bra.
I en av novellerna i ”Kärlek, vänskap, hat” bilar ett medelålders par förbi ett hus och undrar, liksom i förbigående, vart dess invånare tog vägen. De sitter i framsätet och åker i bilen och mellan dem finns minnet av en passionerad historia med den som nu kanske är försvunnen. Det var en uppslitande och tragiskt och egensinnig affär som återberättas i novellen, medan paret sitter där och har, eller kanske har inte, lämnat den bakom sig. De berör den i alla fall inte, diskuterar i stället om de ska svänga höger eller vänster i nästa korsning.
Novellen är kanske fel återberättad, troligen omgjord och bearbetad av mig. Någon skrev så sant att man mer minns känslan från Munros noveller än handlingen. Jag berördes mycket av just den här, den dyker upp nu och då och alltid när jag är i en bokhandel, för då stryker jag runt hyllorna för att se om förlaget kanske har släppt en ny novellsamling av henne i pocket.
Det har de sällan.
Det är det som är extra glädjande med att Alice Munro fick priset – en massa av hennes böcker i nytryck kommer svämma in i bokhandlarna!
Anmäl textfel
