Pride 2017
Brev till min son
När du kom ut förra året gick det ganska smärtfritt till. Du visste att jag skulle bli glad för din skull och dina kompisar var helt ok med det också.
Du skäms inte. Tvärtom är du stolt. Du är medveten om din historia på samma sätt som andra utsatta minoriteter, antar jag. Du är ju inte dum. Du vet att du är lyckligt lottad. Din verklighet är inte 80-talets svenska småstad eller dagens Tjetjenien. Du hatar att ordet ”bög” är ett skällsord men ingen skriker det efter dig. Den förföljelse och det lidande som homosexuella tvingas uppleva har du sluppit.
Jag sätter böcker i händerna på dig, vill att du skall läsa om hur det var, hur det är och hur det kan komma att bli igen. Jag är tacksam över att du inte behöver vara rädd, så tacksam över att du kan få gifta dig med den du älskar och adoptera barn. Men, säger jag, det är ju tack vare de som kommit före dig. De som offrat sig för dig.
Läs ”Sodomsäpplet”, säger jag. Bengt Martin berättar om en värld långt från appen Yellow och gaycommunities på nätet. Läs om vilken social paria man blev om man kom ut som homosexuell i Sverige på 60-talet. Läs om hur män stämplades som sjuka och perversa. Läs om hur man hellre dog än utsatte sig för det. Det är inte länge sedan! Läs alla klassiska tragedier där kärleken inte fick nämnas vid namn. Läs om hur Oscar Wilde älskade och fängslades för det enda brottet. Läs böcker som inte kunnat ges ut förrän nu. Lär dig alla koder för att dechiffrera berättelserna om Sebastian i ”En förlorad värld” av Evelyn Waugh och E. M. Forsters ”Maurice”. Gråt bittert över hur Ennis och Jack förvägrades sin kärlek i Annie Proulxs ”Brokeback mountain” av den machokultur de inte kunde lämna.
Jag tar fram Jonas Gardells böcker om Rasmus och Benjamin. Så här var det när jag växte upp, vill jag berätta. Denna bögskräck var min verklighet. Bögen var en otäck typ som lurade vid offentliga toaletter och som när helst kunde smitta oss med AIDS. Idag behöver ingen vara rädd för en homosexuell man i toalettkön. Ingen tycker att ditt blod är äckligare än någon annans.
Jag är tacksam över att du inte är en paria, att du inte är äcklig, otäck eller sjuk. Och jag vill att du skall kunna få ta det för givet. Men jag vill också att du skall förstå att när du kan tillbringa en dag på stranden med boken ”Du, bara” av Anna Ahlund och en hel trave andra böcker om tonårskillar som blir kära och hånglar och är lyckliga så är det för att alla andra har banat väg. Att David Levithan och John Green och andra fantastiska författare som skriver om ung homosexuell kärlek, inte som något sjukt eller förbjudet utan tvärtom härligt och pirrigt - de kan göra det för att Bengt Martin och Jonas Gardell och alla andra före dem har gjort det möjligt. Det är tack vare deras röster, deras texter.
Det är också tack vare alla tysta öden som aldrig fick höras. Det är tack vare alla artister som vågat komma ut genom åren. Och det är tack vare alla de som stått på barrikaderna, som vågat trots allt. Alla de som offrat sina liv för att du och dina vänner skall få ta för givet att ni får finnas. Ur djupet av mitt modershjärta vill jag tacka dem för att de skyddar dig!
Vi får aldrig låta någon förstöra det som andra har kämpat för. Ingen stormakt i öst, ingen stormakt i väst och särskilt inte några fjantar som lever kvar i 80-talets svenska småstad!
Så fortsätt skriv! Fortsätt älska! Och ungen min, fortsätt vara stolt och bli lyckligast i världen!
Anmäl textfel
