Nobelpriset 2015
En högst värdig nobelpristagare
Svetlana Aleksijevitj, årets nobelpristagare i litteratur, höll på måndagen sin nobelföreläsning. Anne-Charlotte Östman skriver om en författare som intresserar sig för den lilla människan.
I dag tar Svetlana Aleksijevitj emot nobelpriset i litteratur, och hon är en högst värdig pristagare. I förrgår kunde jag läsa hennes nobelföreläsning i Svenska Dagbladet.
Svetlana Aleksijevitj säger att hon har tre hem. Det är hennes vitryska hemland, där hennes far föddes och där hon själv levt hela sitt liv. Det är också Ukraina, moderns hemland, där hon föddes. Och så är det den stora ryska kulturen som hon inte kan föreställa sig vara utan.
Hon nämner att Flaubert brukade säga att han var en pennans människa. Själv vill hon kalla sig en örats människa. Svetlana Aleksijevitj har hundratals röster inom sig, ända sedan barndomen. På kvällarna drogs barnen i byn som en magnet till de slitna "kärringarna" som satt på bänkarna vid sina stugor. Ingen av dem hade några män. Författaren minns inga män i byn efter kriget. Men kvinnorna talade inte om döden utan om kärlek. De berättade om hur de tagit farväl av sina käraste, hur de väntat på dem och hur de fortfarande väntade.
Sedan har andra röster kommit till henne. En kvinna var stridsvagnssoldat och hade kommit fram till Berlin. Då friade hennes blivande man till henne. Men hon hade levt så länge i smuts och grovheter att hon svarade honom: "Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig."
En annan kvinna hade en man som var brandsoldat i Tjernobyl. Hon hindrades att besöka honom när han låg på dödsbädden. Han hade blivit ett saneringsobjekt. Men hon klättrade upp på brandstegen på natten eller mutade vakterna. "Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet."
En tredje kvinna hade dödat en tysk redan då hon var en tioårig partisan. Att hon hade dödat skrämde henne inte. Under kriget tänkte hon inte på honom, men många år senare blev hon hemsökt i en dröm. Den upprepade sig under flera decennier. Hon kan inte berätta om den för sin son, inte nu när han är vuxen heller.
Svetlana Aleksijevitj talar om den "röda" människan. Hon kan inte ta ordet "sovjetmänniska" i sin mun, för då skulle hon vara tvungen att kalla sin far för det. Han, som inte dog för så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Många av författarens nära och kära och vänner är "röda". Den människan finns kvar. Hon lever vidare. Slaveriets romantiker, kan man kalla dem i dag, eller utopins slavar.
Svetlana Aleksijevitj intresserar sig för den lilla människan. Eller den lilla stora som hon vill säga, eftersom lidandet förstorar henne. "Varför konverteras inte allt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves?" frågar författaren. Vi har missat den chans vi hade på 1990-talet, fortsätter hon. När frågan ställdes om vi ville ha ett stort och mäktigt land eller ett där det var gott att leva för människorna, valde vi den första varianten.
Vad hände mer när imperiet föll? Jo, världen som tidigare var uppdelad i bödlar och offer, fångar och fångvaktare, har nu en uppdelning i slavofiler och västvänliga, i nationalförrädare och patrioter. "Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa." Den sista uppdelningen menar hon är den svåraste, eftersom alla nyligen var jämställda. Nåja, vill jag tillägga, var inte en del mer jämlika än andra? För att citera Orwell.
Anmäl textfel
