Pride 2017
Komihåglapp till undervisningen
I dagarna går, marscherar, dansar, sjunger, ropar och ringlar Prideparaden genom både Stockholm och Malmö och det gör mig så oerhört glad, tacksam och stolt att få leva i ett land där inga myndigheter förbjuder och jagar människor p g a sexuell läggning. Alldeles strax drar också ett nytt läsår igång i våra skolor och nu vill jag uppmana mig själv och alla andra som undervisar i litteraturhistoria att byta till de regnbågsfärgade glasögonen. Pridefestivalen får liksom inte bli något som bara händer i Stockholm en gång om året. Då finns risken att stoltheten snart bara är ett minne…
Så – här är några saker jag ska komma ihåg när jag planerar mina kurser i litteraturhistoria i höst:
1. Allvarligt talat: hur gamla är läroböckerna? Tja, de flesta är från 1990-talet och tidigare - litteraturhistoria handlar ju ändå om författare från förr. Stopp nu! Vilka författare presenteras, varför och hur? Nu ska jag berätta en sak: på 90-talet när jag läste litteraturvetenskap nämndes varken feministisk eller postkolonialistisk litteraturteori och man kan nog tänka sig att det dessutom finns en viss eftersläpning när nya metoder eller teorier ska ta plats i läroböcker för gymnasiet. När jag bläddrar i våra läroböcker slås jag väldigt ofta av att kvinnliga författare får ett mycket litet utrymme och att de enbart nämns för att de är just kvinnor. Då kan man ju tänka sig hur det är med HBTQ-perspektivet…
2. Vilket urval gör jag själv i min undervisning? Oavsett om man arbetar tematiskt eller kronologiskt måste frågor kring HBTQ rymmas. Okej, vad är det för frågor? Jag tänker: texter som skildrar könsidentitet på olika sätt. Texter från andra tider kan ge perspektiv på hur vi ser på relationer idag, kan hjälpa oss att få syn på egna fördomar eller hjälpa oss att ifrågasätta. Jag menar alltså inte att man ska välja bort medeltidens skildringar av hövisk kärlek (Tristan och Isolde, Paolo och Franscesca…), utan istället låta dem förklara synen på våra roller idag och fundera över om dåtidens och nutidens normer kan ifrågasättas. Man kan också experimentera genom att låta t.ex. Romeo och Julia byta plats med varandra i en enkel dramatisering eller skrivövning.
3. En ung släkting till mig gav mig en fantastisk idé härom året, som det är dags att testa på tal om konstruktionen av socialt kön. I centrum står romanen ”Den unge Werthers lidanden” av Johann Wolfgang von Goethe. Werther framstår för många idag som rätt fjollig. I själva verket representerar han ett äldre mansideal som försvann i och med den rationella vetenskapens intåg.
4. Glöm inte texterna som går emot heteronormen! Sapfo är en klassisk sådan som öppnar för samtal kring homo- och bisexualitet. Jag tänker förstås på ”Gudars like”. Och tänk inte att den är uttjatad – varje ny 16-årskull behöver Sapfo. Dessutom kan man prata om hur homosexuell kärlek under antiken betraktades på ett helt annat sätt än idag och att det är den judiskkristna traditionen som har kommit med tabu och förbud. Tar man några tusenårskliv framåt är ju Oscar Wilde och Karin Boye givna.
5. Samtala om transsexualitet och/eller queer utifrån huvudpersonen Tintomara i Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” eller Virginia Woolfs ”Orlando”.
6. Läs och samtala om en mer samtida text som Ninni Holmqvists novell ”Kostymen”. Alltså: en text där huvudpersonen aldrig omnämns som han eller hon. Vad får oss att anta det ena eller det andra? Det kan bli ett spännande samtal!
7. Först och sist: Kom ihåg att litteraturhistoria läser vi för att utveckla vårt tänkande genom att föra dialog med texten, oss själva och varandra. Samtalet är liksom själva grunden och meningen med litteraturen. Öva dig på att balansera på linan så att du som lärare stödjer och utmanar i lagom omfattning. Ställ öppna frågor. Lyssna. Var intresserad av elevernas tankar kring texterna!
Anmäl textfel
