Ett pågående ordkrig om kritiken

Vem som är kritiker spelar roll

Det individuella tyckandet och tänkandet är själva fundamentet i kritiken. Men vad händer med urval och värdering om kritikerna är för lika i bakgrund, referenser och gillanden? Det undrar Vesna Prekopic apropå den pågående debatten om kritiken.

De senaste dagarna har det pågått ett musikkritikkrig i medierna. Kjell Häglund ondgör sig i en krönika i Expressen över att First Aid Kits senaste skiva hyllas, trots att bandet bara spelar ”talangtävlingspop”, samt att Håkan Hellströms Ullevispelning höjts till skyarna av en rusig kritikerkår. Han menar att kritikernas unisona allsång klingar falskt. Det är bra att debatten om likriktning och brist på självständigt kritiskt tyckande tas upp, men Häglund missar att ta upp det kanske det mest självklara.

Det kan vara så att Johanna och Klara Söderberg är två musikaliskt begåvade musiker som är skickliga på att skapa storartad musik inom sin genre, vilket de också uppmärksammats för internationellt. Det kan också vara så att Håkan Hellström är en av vår 2000-talets största artister och underhållare. Att han på samma sätt som till exempel Timbuktu med sin energi, närvaro och konstanta och totala känsla för både musik och publik erövrar sina lyssnare, och genom åren byggt upp en fan-bas som är enorm, även bland kritiker.

Musikkritikdebatten får mig att tänka på litteraturkritiken, som oftast inte poängsätter den litteratur som recenseras och analyseras. Istället ska texten själv vägleda läsaren. Läsaren ska genom kritikerns text ta sig in i verket som presenteras med hjälp av de noggranna iakttagelser som gjorts av kritikern. Inför skrivandet av en text om en läst text tar sig kritikern tid att reflektera, sortera, beskriva, analysera och slutligen värdera. Och ofta värderas den litteratur som det skrivs om, precis som den musik det skrivs om, ganska högt.

Kjell Häglund irriterar sig på de orättmätigt höga betygen, men höga betyg eller omdömen kan också bero på det enkla faktum att recensenten själv har möjlighet att sålla bland det som ska recenseras. Det finns ett enormt utbud av både litteratur och musik, större och bredare för varje år som går. Kanske är det så enkelt att man skriver om det man är intresserad av? Och kanske fungerar kulturredaktionerna som nyhetsredaktioner? Att det finns en tendens att de böcker och musik som tas upp på kultursidorna, är sådana som man inte ”får” missa. Det gäller helt enkelt att visa att man hänger med när en bok om Edward Snowden kommer ut eller ett försök ska göras att ta nytt publikrekord på Ullevi.

Medielogiken spelar roll även i kulturbevakningen, särskilt i dagspress, lika mycket som vilka som är kritiker. Det spelar roll att de högst tongivande inom musikjournalistiken fortfarande är män. Det spelar roll att det fortfarande är få rasifierade röster som gör sig hörda på kultursidorna. Subjektiviteten kan aldrig gömmas undan i kulturjournalistiken. Ska inte gömmas undan. Det individuella tyckandet och tänkandet är själva fundamentet i kritiken, annars blir det bara nyhetsrapportering om kulturämnen.

Frågan är vad som händer med både urval och värdering om kritikerna är för lika i bakgrund, referenser och gillanden?

Anmäl textfel