Recension
av Tunisian girl, Lina Ben Mhenni
Okontroversiell och lättformulerad pamflett
Som vi alla vet har de västerländska demokratierna alltid gått i bräschen när det kommer till att kritisera förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Men, för det finns ju alltid ett men, detta sker aldrig i de fall där sådant förtryck verkligen äger rum. För den som följt den arabiska våren blir detta skärmande uppenbart.
Det enda som kunde väcka våra ledarredaktioner och utrikesdepartement ur sin törnrosaslummer var när en genuint politisk och facklig kamp på ett snyggt sätt kunde paketeras om och reduceras till ett segertåg för västliga uppfinningar så som Twitter och Facebook. Människorna bakom dessa förtvivlade rop på hjälp var sällan lika intressanta. En av dem, Lina Ben Mhenni vars bok nu finns i svensk språkdräkt hade länge kämpat mot Ben Alis regim men sin laptop som främsta vapen.
Boken eller rättare sagt pamfletten är kort, kärnfull och med ett ärligt språk som vittnar om författarinnans bakrund. Bloggosfären.
Ben Mhennis tes är lika okontroversiell som lättformulerad. Den nya typen av politisk aktivism, kampen för frihet jämlikhet och tja, systraskap går inte via de gamla etablerade strukturerna som enligt henne spelat ut sin funktion utan genom just nätaktivsm. Facken och framförallt de politiska partierna har spelat ut sin roll som politisk blåslampa, i deras ställen anlände Twitter och Wordpress. Allt detta mot barkunden av den tunisiska revolutionen som vi får följa från dess linda till Ben Alis flykt.
Som mest gripen blir jag av skildringen av det faktiska politiska arbetet, de människor hon lärt känna och i beskrivningen av det omänskliga tryck dessa hjältar levt under, för hjältar var, och är de. Det råder det ingen tvekan om. Men Tunisian girl lider av sin författares bakrund, denna eviga bloggosfären. Analyserna är grunda, påståenden och resonemang är i bästa fall tunt underbyggda och i värsta fall direkt motsägelsefulla, men alltid slagkraftigt och ärligt formulerade.
Det mest uppenbara misstaget hon gör, ett misstag som upprepats av de flesta kommentatorer, proffstyckare och förståsigpåare världen över är att det inte gör någon skillnad mellan politik och journalistik. Gränsen är hårfin och de överlappar ofta varandra, men politik handlar i grunden om att förändra ett samhälle medan journalistik handlar om att skildra det.
I en tid då de klassiska medierna antingen imploderat eller blivit uppköpta har nitiska bloggare och frenetiska Twittrare tagit på sig denna rollen. Något som absolut inte skall förringas då detta ofta är förknippat med direkt livsfara. Men politiken föds inte vid ett tangentbord utan i mötet med människor som vill ta makten från förtryckarna. Ben Mhenni poängterar ständigt att hon ”är politiskt obunden” och ”vill fortsätta ta avstånd från makten” och problemet tycks vara nästan barnsligt uppenbart, vem skall då utföra politiken och ta makten?
Som tur är så vet vi att bloggosfären inte var den enda aktören i Tunisien, facket och stora grupperingar på vänsterkanten som ofta var grupperade i just den partistruktur som de flesta bloggare (för det mesta utan motivering) helt tar avstånd ifrån spelade en betydligt större roll än vad vi fått veta hittills. Förhoppningsvis vill de göra något mer än att ta avstånd från makten, förhoppningsvis vill de förändra välden med den.
Mir Englund-Dusim
Mottagen: 12 februari 2012
Anmäl textfel
