Recension
av Den blinde mördaren, Margaret Atwood
Intrikat men utan spets
När jag ska recensera Den blinde mördaren tar det stopp. Det är inte lätt. Inte bara för att boken består av tre berättelser, parallella, självständiga, och samtidigt invävda i varandra. Utan också för att boken efterlämnar en lite kvalmig känsla. Bara en aning, men tillräckligt mycket för att märkas. Jag hade nog förväntat mig mer av en sådan internationell storhet som Margaret Atwood.
Den gamla kvinnan Iris, förbittrat på kant med sin kropp och sina minnen, upptecknar sitt förflutna. Under 30-talet i Kanadas rikemanskretsar blir hon bortgift med en man hon inte har något till övers för, i syfte att rädda sin fars fabriker. Hon anpassar sig och försöker spela den roll som pålagts henne, till skillnad från sin yngre syster Laura. Laura kör av en bro vid tjugofem års ålder men förevigas genom sin posthumt utgivna roman. Iris minnen blandas med romanen som i sin tur innehåller en science fiction-historia, som de båda huvudpersonerna underhåller varandra med på sina hemliga kärleksmöten.
Men den unga Iris blir aldrig riktigt verklig. De personer och scenarier som befolkar hennes svunna värld lever desto mer; här kan man hitta Atwood på toppen av sitt precisa och ibland överraskande berättarspråk. Hennes fars haltande raseri, han som kom hem från det första kriget med ett öga och ett ben mindre; familjens allomfattande hushållerska Reenie, alltid redo med ett förklarande ordspråk eller en tröstande kaka – det är här berättelsen suger tag. I motsats till dessa känns kärlekshistorien trivial. Ägnad för många ord. Det är den som efterlämnar den fadda smaken.
För några dagar i hängmattan är Den blinde mördaren det perfekta sällskapet. Men inte om man vill ha en bok som lämnar frågor, uppslag och nya tankar.
Mottagen: 12 januari 2012
Anmäl textfel
