LitteraturMagazinets recension
av Den man älskar, Mari Jungstedt
Spänning som inte lämnar spår
Trots att jag läste ut Mari Jungstedts nya kriminalroman ”Den man älskar” för bara ett par dagar sedan har jag redan glömt vad den handlade om.
Det är väl så med deckare. Om de är bra är de god underhållning för stunden – men sällan så mycket mer.
Mari Jungstedt kan sin sak. Efter sådär femtio sidor är det bara att vända blad.
I den föregående boken, ”Du går inte ensam”, var slutet en riktig cliffhanger. Det var bara tvunget att bli en fortsättning. För det var väl inte möjligt att kriminalkommisarie Knutas i Visby var död? Vad vore Jungstedts deckare utan honom och kollegan Karin som han nu har ett kärleksförhållande till?
Upplösningen av dramat i ”Du går inte ensam” tar emellertid inte stor plats i ”Den man älskar”. Nu gäller andra intriger. Det handlar om arv och syskon som tycker olika. Julia som brukar föräldrarnas gård som bonde vill inte sälja, systern Maria velar medan brodern Daniel vill ha ett snabbt avslut. Han har stora spelskulder, och indrivare är ute efter honom. En annan bror, Elias har inte hörts av på många år. Han har flyttat utomlands. Kanske är han inte längre i livet. Det finns någon annan också som har koppling till familjen. Men det förstår vi inte förrän långt in i berättelsen.
Det flyter på. Gåtan vecklar ut sig och får till slut sin lösning. Otäcka höjdpunkter finns det förstås. Jag ser framför mig hur bra de skulle göra sig på vita duken. Fyra tyska långfilmer har spelats in utifrån Jungstedts deckare och också visats som tv-serie under titeln ”Das Kommissar und das Meer”. Jag såg ett avsnitt, och det var något konstigt med det. Kanske var det bara att jag inte kunde acceptera att Knutas talade tyska.
Mottagen: 28 juni 2014
Anmäl textfel
