LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av En mörkare himmel, Mari Jungstedt
Tråkiga mord i första boken i Gran Canaria-serien
Prologen börjar varmt sensuellt och väcker fantasi och nyfikenhet. En trevlig omväxling från alla våldsamma, blodiga mord som så många andra kriminalromaner börjar med.
Så småningom framgår det vilken nyckelscen prologen är. Boken handlar om lust, om kärlek, om hat, och om gränsen mellan massage och prostitution.
Mari Ljungstedt är känd både som journalist och för sin deckarserie om gotländska mord. Numera har hon förlovat sig med den norska författaren Ruben Eliasson som hon lär ha träffat på just Gran Canaria. "En mörkare himmel" är parets första gemensamma roman i det som kanske blir en längre serie med Kanarieöarna som skådeplats.
Huvudpersonerna har alla ett intressant förflutet. Den svenska journalisten Sara Moberg driver den skandinaviska tidningen på ön. Polischefen på orten är sen flera år förälskad i Sara, vilket hon skamlöst utnyttjar för att skaffa sig så mycket information som möjligt före alla andra. Sara möter nu sin like i den före detta norske polisen Kristian Wede, nyanställd vid det svensk-norske konsulatet på Gran Canaria.
Många detaljer i boken fångar intresset, till exempel berättelserna om de unga männen som blir prostituerade för att försörja sig. Wedes röriga privatliv är också mer övertygande skildrat än i många andra deckare där litterära poliser har svårt att klara livet utanför jobbet.
Det är även intressant att jämföra deckare skrivna av journalister med deckare av andra författare. Vanligast är att journalister skildras som ett ondo man skyr medan polisen förefaller mycket mera intresserad av samarbeta när journalister författar böckerna.
De fasta huvudpersonerna i den planerade serien vill jag gärna veta mera om. Men trots ljuspunkterna är historien i stort tråkig. Morden bildar i högre grad än vanligt enbart en oengagerande bakgrund där människorna inte känns levande ens innan de dör.
Uppläsningen förstärker känslan av att det hela utvecklar sig i slow motion. Hoppen fram och åter i tiden och händelseförloppet fungerar dåligt.
Magnus Roosman är en personlig och annorlunda uppläsare. Jag gillar vanligtvis att han har en långsammare uppläsning än andra. Med denna bok kan man säga att han är mycket väl samstämd med boken – om meningen är att framhäva långsamheten?
Mottagen: 29 januari 2015
Anmäl textfel
