LitteraturMagazinets recension
av Hatet, Maria Sveland
Ett viktigt debattinlägg om näthat, rasism och feminism
Maria Sveland får ett sadistiskt hatbrev och inser att den här boken måste skrivas. Hon hoppas att den ska öppna våra ögon för vad som sker i samhället just nu. Om hon lyckas? Absolut! Nackdelen är att hon många gånger målar med den svart-vita penseln – i alla fall som jag ser det.
Brevet som dimper ner på Maria Svelands hallgolv gör henne både rädd och förbannad. Det innehåller ett sadistiskt mordhot – naturligtvis anonymt undertecknat och med hänvisning till Breiviks fanclub. Sveland var en av de modiga som läste upp hot de fått i Uppdrag Granskning om näthat.
Brevet fick Sveland att börja skriva den här boken som är ett försök att analysera hatet mot feminister och kvinnor som växer över hela världen. Perspektiven förskjuts och rasismen håller på att bli rumsren och rasistiska partier ingår nu i många regeringar. Klyftan mellan olika klasser i samhället ökar i stället för att minska.
Boken är ett antal artiklar sammanbunda med ett kitt av Maria Svelands egen vardag och hennes rädsla som även smittar hennes barn.
Boken inleds med ett kapitel där hon refererar till teve-programmet “Könskriget”. Jag tittar igenom programmet två gånger på nätet. Trots att jag förstår att det är hårt vinklat och klippt, reagerar jag ändå starkt negativt mot ett flertal av de minst sagt korkade uttalanden som Roks dåvarande ordförande gjorde i programmet. Jag vänder mig också mot det uttalande som en jourkvinna gjorde om att alla män skulle slå sin kvinna om det inte vore för att de var rädda för straffet.
Kvinnojourerna är oerhört viktiga och det är sorgligt när sådana här uttalanden görs. Det är också sorgligt att det görs sådana här program, som jag inte ens i min vildaste fantasi kan tycka är seriösa. Det här programmet sanktionerade och förstärkte utan tvivel hatet mot feminismen – och mot kvinnor i allmänhet. Vi blev till farliga tokstollar!
Hatet vände sig också mot det nystartade partiet Feministiskt Initiativ. Efter programmet ”könskriget” förändrades också mediebevakningen av partiets representanter. Deras kroppar, deras kläder diskuterades och kommenterades och sexanspelningar dök upp. När förslaget på sextimmars arbetsdag diskuterades såg tidningarnas rubriker ut så här: ”Illavarslande sexfixering” eller ”Hellre pengar än sex”. Växtvärken och framför allt hatet mot partiet och mot de enskilda kvinnorna, splittrade dem till sist.
Maria Sveland tar också upp diskussionen #prataomdet, som uppstod efter att Julian Assange anklagats för våldtäkt. Här blir jag också något förbryllad. Två kvinnor går till polisen för att ta reda på om det finns någon möjlighet att tvinga Julian Assange att hiv-testa sig. Det slutar med anklagelser om sexbrott. Här vet jag verkligen inte vad som hände, men om inte kvinnan själv är medveten om att hon utsatts för ett sexbrott, hur ska då mannen veta? De turer som åklagarna gjorde är också förbryllande. Men det hat som riktades mot kvinnorna på framför allt nätet kan inte ursäktas! Att Assange springer och gömmer sig är helt och hållet hans eget beslut.
Sociala medier har underlättat hoten. Det är enkelt att anonymt och helt ofarligt förnedra, våldtäktshota och mordhota utan några som helst repressalier. Men det är farligt att inbilla sig att inte något av dessa hot kommer att bli verklighet. Det kan ske, när som helst. En ny Breivik växer kanske till sig någonstans, får näring i alla dessa hatbloggar och hatiska kommentarsfält.
Feminismen behövs och Maria Svelands bok behövs. Den är en utmärkt analys av vad som sker i dagens samhälle. Hon visar ett stort mod och beslutsamhet genom att skriva den här boken. Det är också modigt att gå och möta de två antifeministerna Pelle Billing och Pär Ström på en pubkväll. De två män som utsett Maria Sveland till ett hatobjekt på sina bloggar.
Jag tycker att det är en bra bok vad gäller hatet, men får problem med Maria Svelands feminism som jag personligen har svårt att känna igen mig i. Jag tycker att det blir alltför svart-vitt och kategoriskt. Vi ska inte skuldbelägga alla män. Jag tror mer på att det är en gammal struktur som grundläggs redan i unga år av föräldrar som omedvetet gör skillnad på sina söner och döttrar. Och då menar jag inte att pojkar ska leka med dockor eller att flickor ska leka med bilar, utan att föräldrarna utan att tänka på det ger pojkar fördelar som det sedan blir helt naturligt att de ska ha. Samtidigt som flickorna ser att det är så här det ska vara.
Det är svårt att recensera en debattbok av den här digniteten, så jag kan bara uppmana: Läs Maria Svedlands bok! Den är ett viktigt debattinlägg.
Mottagen: 8 mars 2013
Jonas Gardell inleder säsongen 2013
Många författare sommarpratar
Läs mer ...
Reportagebok på gång
Sveland skriver bok om näthat mot feminister
Anmäl textfel
