LitteraturMagazinets recension
av Tore Wretman : maten och livet, Mats Ekdahl
En stor gärning förvandlad till en platt tidslinje
Det är minst sagt besynnerligt att det inte getts ut en omfattande biografi om Tore Wretmans livsgärning tidigare.
Vem introducerade det nya franska köket i Sverige?
Vem var med om att skapa både Gastronomiska akademien och tävlingen Årets kock?
Vem anses vara en den svenska husmanskostens främsta förkämpar?
Vem sägs ha tagit baguetten till Sverige och gett den namnet Pain Riche?
När man är det självklara svaret och den rimligaste gissningen på flertalet frågor i en frågesportskategori då är det ett tecken på att man haft en betydande genomslagskraft under sin levnad. Man har gjort avtryck och gjort skillnad. Detta gäller i allra högsta grad Tore Wretman (1916-2003) som är det rätta svaret på alla ovannämnda frågor (och fler därtill). Det är minst sagt besynnerligt att det inte getts ut en omfattande bok om hans livsgärning, författad av någon annan än han själv, förrän nu.
I skapandet av flera böcker samarbetade Tore Wretman med journalisten Mats Ekdahl som alltså nu ger ut en biografi om Tore Wretman på över 600 sidor. I boken får man följa Tore Wretmans liv kronologiskt, ett upplägg som gör historien tydlig och överskådlig men dessvärre också är begränsande rent dramaturgiskt.
Författarens syfte har varit att ge just en kronologisk genomgång och det är inte tu tal om att han har lyckats uppfylla detta syfte. Jag hade dock föredragit färre nedslag i historien, eller att händelser getts mer varierad tyngd och sidantal beroende på dess relevans ur läsarens synvinkel. Det finns avsnitt som känns som utfyllnad och det finns spännande delar som inte utvecklas tillräckligt. Den bestående känslan är att författaren inte haft material, kunskap eller förmåga att utveckla en del kapitel – eller inte fått eller gett sig själv tillåtelse att vara mer målande av rädsla för att frångå fakta. Varför inte hoppa över eller sammanfatta dessa kapitel?
Resultatet blir en ganska platt tidslinje som man läser med jämnmod. Ibland glimmar det till, som i beskrivningarna av Wretmans barndom och forna tiders restaurangkök. Det komplicerade förhållandet till fadern och mamma Helgas kamp. Den vidriga barnhemsmaten som fick Tore Wretman att hata mat under flera år. Skolvärldens misstro och direkta hån mot den ordblinde pojken. Kökmästaren på Continental som i boken anklagas för både grov misshandel, alkoholism och nazistsympatier. I dessa partier försjunker man som i en spänningsroman, historien får liv och som läsare blir man engagerad.
Men de böcker, personer och händelser som kom att bidra till Wretmans utveckling som kock och restauratör, det ovanligt slipade marknadsföringstänket, hans idéer kring måltiden och restaurangarbetet som haft så stor betydelse för branschen under decennier – om detta vill jag veta mer och jag vill läsa om det med samma engagemang som ovannämnda avsnitt. För det är trots allt detta som är Wretmans stora gärning. Det är ju detta gemene man och inte minst alla blivande kockar bör känna till, inte huruvida han tog hit den så kallade Pain Richen eller ej. Boken redogör för och hyllar Wretmans gärning men analyserar inte tillräckligt hans metoder, tankar eller dess konsekvenser för branschen då och än idag. Därmed ger den tyvärr inte den djupare förståelse för Wretmans "tänk" som jag hade hoppats. Den ger snarare lite fler frågesportssvar.
Ett annat stort problem med boken är språket. Författaren förklarar redan på de första sidorna vilken stor respekt han hyser för Tore Wretman. Jag uppskattar att detta klargörs tidigt, om författaren är beundrare eller motståndare till biografins huvudperson eller utgår ifrån en viss föreställning eller teori så vill jag gärna ha korten på bordet. Problemet här är dock att beundran i kombination med det något ålderdomliga och högtravande språket gör att boken förlorar i både trovärdighet och läsvärdhet. Jag kommer på mig själv med att skratta åt vissa uttryck på samma sätt som vi idag skrattar åt hur man talade i filmer på 40- och 50-talet. Det är för mig obegripligt att man som författare väljer att benämna sig själv i tredje person och återkommande använda uttryck som "Till denna boks författare uttryckte sig sonen så här om sin pappa". Varför inte använda "jag" och "vi" och ge texten den intimitet som den så desperat saknar? Läsaren behöver känna närhet till huvudpersonen, dela dennes upplevelser och känslor, om biografin ska göra avtryck.
Jag väntar fortfarande på boken som lyfter fram de stora gärningarna och livsavgörande händelserna framför de små, som djupdyker i Wretmans filosofi, som har ett fängslande språk och en intimitet i berättandet. Med ett sådant här material – varför inte göra mer av det när man får chansen?
Erika Wallman
Mottagen: 19 februari 2014
Anmäl textfel
