Recension
av Tobleroneaffären, Mikael Romero
Året då Toblerone blev en riksangelägenhet
En stor eloge till Mikael Romero som skrivit den här skildringen från den andra sidan där han berättar hur han – som var Mona Sahlins pressekreterare – upplevde krisen under de turbulenta dagar när det enda viktiga i Sveriges mediavärld var Toblerone och blöjor.
Mikael Romero var alltså Monas Sahlins pressekreterare under den turbulenta tiden och verkligen i hetluften varje dag.
Tobleroneaffären finns kvar i mitt och säkert i många andra människors minne ännu i dag. Jag kommer ihåg att löpsedlarna fylldes av nya avslöjanden varje dag, än hade Mona Sahlin köpt privata saker med sitt tjänstekort, än hade hon betalat av, vi vanliga gräsrötter blev förvirrade. Tidningarna och nyhetssändningarna talade med pondus om att här fanns en politiker som man inte kunde lita på, som skodde sig på skattebetalarnas pengar. Så småningom stadfästes känslan att Mona Sahlin var oärlig, Mona Sahlin ljög, Mona Sahlin var inkompetent. Hon betalade inte sina räkningar, hon hyrde bilar som hon använde privat med sitt tjänstekort, hon hade kronofogden efter sig osv.
Hur kunde det bli ett sådant stohej, minst sagt en tsunami i ett vattenglas? Vem eller vad styrde media med tips och hur kunde journalisterna bli så förblindade att allt krut sattes på att svärta ner en enda politiker, trots att oklara regler gjort att Mona Sahlin inte var den enda som använt kortet på detta sätt? Det var något som talades tyst om. De privata utgifterna drogs av på lönen och allt var redan reglerat. Var det de tungrumpade herrarna i partiet som låg bakom? De som räddes och vägrade förändring?
Drevet som jagade Mona Sahlin beskrivs i boken och framstår som en ful skamfläck i medias historia. Alla rycktes med. Mikael Romero skriver om biljakterna efter Sahlin, fotografer som ogenerat fotade in genom fönstren hemma hos Sahlin, journalister som frågade Sahlins barn om mamma brukade köpa saker med plastkort. Och så som ett direkt resultat av drevets ”avslöjanden”, bombhot som gjorde att familjen inte kunde åka hem och telefonsvararen hemma hos Mona Sahlin som fylldes av röster (flest mäns) som skrek: ”Jävla äckel!”, ”Din jävla sossehora” och många, många fler tillmälen.
Mikael Romero skriver dag för dag vad som hände. Genom hela boken lyser hans beundran för Mona Sahlin igenom, som han beskriver som en stark, kompetent och orädd kvinna. En kvinna som älskade politiken och ville förändra. Han skriver engagerat, känslofyllt och rakt på sak. Han vill helt enkelt tala om hur det var och hur han upplevde händelserna. Det lyckas han med. Han skriver om när han försökte förklara Tobleroneaffären för utländska, totalt oförstående journalister:
”It's called Tobleronegate. Yes, it's a chocolate. Yes, it's true, she also bought diapers. (...) And yes, she paid for it.”
I slutet av boken listar Mikael Romero ett tiotal punkter som klart belyser skillnaden på behandlingen av offentliga män och kvinnor i media. Han säger att det finns många, många fler punkter, många fler än dem han nämner.
Boken är medryckande och lättläst, den är som att läsa en spännande roman, trots att jag vet hur den kommer att sluta, och jag hoppas att boken får en stor läsekrets och även hittar fram till dem som normalt inte vill läsa böcker om politik. För det här är inte en bok som för fram en politisk åsikt, utan endast en skildring av en ”nyhet” som fick orimliga proportioner.
Mottagen: 7 september 2012
Anmäl textfel
