Mattias Lönnebo

"Nej, Aftonbladet, alla böcker blir inte sämre"

I en kulturartikel i Aftonbladet slår Martin Aagård fast att böckerna blir fler men innehållet sämre. Men tendensen gäller inte bara bokbranschen. Vi går mot ökad ytlighet och snabbhet på alla områden – och ALLA böcker behöver inte nödvändigtvis bli sämre. "Det tror jag är ett logiskt felslut" skriver författaren Mattias Lönnebo och påpekar att svårigheten idag snarare är att vaska fram guldkornen ur bokfloden.

Martin Aagård skrev häromdagen en kulturartikel i Aftonbladet med titeln: "Bokslut – Böckerna blir allt fler - men innehållet allt sämre."

" … om man tittar på bokutgivningen de senaste fyra åren så håller den på att förändras drastiskt. Vill man vara snäll kan man säga att mångfalden ökat, men faktum är att böckerna blir allt mer amatörmässiga. Dessutom lever de allt kortare. Bokutgivningen håller på att avprofessionaliseras. Och det går i en rasande takt.” 

Martin Aagård sätter fingret på problemen inom bokbranschen, som dock egentligen inte är ett isolerat fenomen; det går mot ökad ytlighet och snabbhet på i stort sätt alla områden i samhället. Konsumismen och det korta vinstperspektivet är något som i allt för hög utsträckning skadar vår kultur, vår miljö och stressar oss människor. Färre ger bokläsningen tid. Det nedprioriteras. Infantilismen och dokusåporna tar över. Det är naturligtvis något som också spiller över i böckernas värld, för den är en spegling av vår egen tid. Den tid som kännetecknas av att allt ska vara bekvämt och lättåtkomligt. Det är enklare att surfa runt på mobilen som ändå sitter klistrad i handen än att sträcka sig efter boken i hyllan. Om man nu ens har någon bokhylla.

Aagard har rätt i att det ges ut för många böcker och att mångfalden också innebär att den hel del skräp publiceras"

Aagard har rätt i att det ges ut för många böcker och att mångfalden också innebär att den hel del skräp publiceras, kanske är det värre nu än förr? Fast det är inte helt säkert. Jag minns hur så kallad kiosklitteratur översvämmade 1960–70-talet. Fantastiskt dåliga westernböcker; science fiction och usel erotik; agentromaner som skulle få Camilla Läckberg att rodna – fanns i varenda livsmedelsbutik och kiosk. Och dessa böcker lästes av väldigt många, till skillnad från alla ”print on demand” och självutgivna e-böcker som ”spammar” bokhandelns webbkataloger.

Men något har hänt. ”Kioskböckerna” har hittat in i finrummet. Vissa av vår egen tids titlar skulle de seriösa förlagen inte tagit i med tång för 15 år sedan till exempel "50 Shades of Grey". Men nu är man så desperat efter pengar att man inte tvekar att göra marknadsavdelningen till redaktion. I den meningen har vissa av de stora förlagens utgivningskvalitet försämrats.

Aagård skriver:

”Den långsamma och gedigna process som tidigare legat bakom varje boktext, ett samarbete mellan författare, förläggare och redaktör, håller på att försvinna i nedskärningarnas och mikroförläggandets tidevarv. Precis som i journalistiken där bloggen blivit det nya idealet hamnar allt större ansvar för texten på skribenten. På gott och ont. Men i framtidens publiceringsbransch finns inga korrekturläsare, faktagranskare, redigerare eller redaktörer. Visst kommer boken att överleva, men den kommer utan tvivel att bli sämre.”

Men är det verkligen så Martin Aagård? Han pekar med rätta på problemen för förlagen. Det jag värjer mig mot är påståendet att boken utan tvivel kommer att bli sämre. Det tror jag är ett logiskt felslut, för det kommer alltid att finnas utmärkta böcker som inte blir sämre av att det ges ut skräp. Dock vet vi att korrekturfelen och faktakollen brister även för etablerade förlag. Det leder till förluster och indragna böcker, så jag tror att man där måste skärpa sig om man vill överleva. Behovet av faktagranskare visade sig generande tydligt senast i misslyckandet för boken om Jan Guillou. Den blir helt enkelt osäljbar om den inte är trovärdig. I en sådan bok är kvalitet guld värd.

Det jag värjer mig mot är påståendet att boken utan tvivel kommer att bli sämre. Det tror jag är ett logiskt felslut"

De seriösa egenutgivarna och de seriösa små förlagen ger ut böcker med samma kvalitet som de större förlagen. De använder sig av korrekturläsare och faktagranskare, men är inte alls lika beroende av maximerade vinster utan ger ut ofta böcker som en passionerad bisyssla och redaktören och författaren tar ut sin inkomst från annat förvärvsarbete. De oseriösa egenutgivarna eller småförlagen gör ett dåligt jobb. De släpper böcker för tidigt och det slår tillbaka mot dem själva, precis som det gör för ett stort förlag som slarvar. Det straffar sig för småförlaget såväl som för Bonniers.

Nej, boken som sådan blir inte alls sämre, det är en felaktig slutsats, men det kan bli svårare för läsaren att hitta fram till den. För när de stora förlagen minskar sitt utbud och bara satsar på de strömlinjeformade storsäljarna och de kända etablerade namnen, är det småutgivarna som får stå för mängden titlar, och bland dessa titlar finns både skräp och riktiga guldkorn av högsta kvalitet.

Men hur man navigerar sig fram till dessa guldkorn är en öppen fråga.
Kanske skulle samhällets bästa kulturstöd vara att ge både skol- och de kommunala biblioteken mer resurser, och bibliotekstjänsts lektörer mera tid? Kanske skulle de kunna vara goda vägledare ”litteratur-coacher” i ett allt mera spretigt och svårnavigerat litterärt landskap?
Utmaningen är om de uppväxande generationerna kommer att få vana att läsa ”med flyt”, förstå en texts outtalade mening, ”läsa mellan raderna” som går utöver att sätta samman ord och meningar. Det är detta som avgör både inlärningsförmågan och den goda bokens framtid. I alla fall den ställning den kommer att ha hos en bred läsekrets.

Jag kastar ett exemplar av ”Fahrenheit 451” till våra kulturpolitiker. Börjar de förtjust läsa, eller gör de en Facebook-uppdatering?
Kanske både och?

Mattias Lönnebo

Anmäl textfel