Biblioteksstöket
Gränserna på biblioteken ska inte få dikteras av en finlitterär medelklass
Om vi i preventivt syfte försöker stänga ute de som stör på biblioteken så förlorar vi den öppenhet som ingen annan står för idag, skriver LitteraturMagazinets Sebastian Lönnlöv, som till vardags arbetar på bibliotek.
En debatt har blossat upp som från början handlade om bibliotekspersonalens arbetsmiljö, men som till slut verkar handla mest om att bibliotek borde vara tysta och helt ägnade åt litteratur. Ni vet, en plats där bibliotekarier i ullstrumpor går runt med bokvagnar och hyschar om en boksida prasslar lite för mycket.
Face the facts: det är väldigt länge sedan bibliotekens enda uppgift var litteratur. Vi sysslar också med alla former av information, och vi är en mötesplats. Vi är faktiskt den enda verkligt öppna platsen i samhället, med så låga trösklar att vem som helst kan kliva in utan att behöva handla något.
Självklart måste vi köra ut människor ibland. Självklart måste vi ringa vakt när vi inte själva rår på situationen. Ja, vi har överfallslarm. Men om vi i preventivt syfte försöker stänga ute de som stör så förlorar vi den öppenhet som ingen annan står för idag.
Biblioteksbesökare får inte vara hur högljudda som helst. Inte skrika, inte spela musik ut i lokalen, inte springa omkring, inte slå på varandra. Men när någon klagar på att en annan är berusad så svarar jag att hen får vara hur påverkad så helst, så länge hen inte stör någon. Den som dricker sprit i lokalen får gå, eller den som kräks. Men du får sova på biblioteket – så länge du inte snarkar för högt. Vi är en ganska viktig sovplats och fristad för hemlösa.
När jag ringer på vakt för en berusad person som jag själv skulle vilja ha ut, för att mina fördomar säger att hen nog kommer att ställa till problem om en stund, blir jag både stolt och glad då vakten istället tillrättavisar mig och säger att de inte tänker köra ut någon som inte bråkar.
Nej, det är inte okej med våld och hot. Det är det aldrig. Men alla verksamheter som inte har vakt i dörren och inträdesavgift får vara beredda att ringa på vakt då och då. Så länge vakten kommer och gör sitt jobb, så länge min chef förstår att jag blir knäckt av ett dödshot och lägger om mitt schema på passande sätt, så länge polisanmälan görs och jag erbjuds stödsamtal så får jag faktiskt vara beredd på att sådana situationer kommer att uppstå. Det händer massor av saker i samhället som inte är okej. Vi får reagera varje gång det händer. Fortsätta visa att det verkligen inte är okej.
Det är ett helvete ibland med stök hit och dit, tonåringar som testar gränser. Trakasserar i ena stunden och tycker synd om sig själva tre sekunder senare för att de ska behöva gå. Som vill att vi ringer vakt bara för att det är så coolt att bli utkörd och därför provocerar mer och mer, tills vi plockar upp telefonen och trycker snabbnumret till lokala vaktbolaget. (När vi väl har ringt försvinner de dock oftast innan någon väktare har hunnit dyka upp.)
Eller ännu värre: de som trampar på varje öm tå de kan hitta. Som är elaka och jävliga och verkligen vet hur de bryter ner vuxna.
Men de där gångerna när vi når fram och ett intressant samtal uppstår. När vi börjar skämta. När de lär sig vad vi heter och vi lär oss vad de heter. När de ändå börjar lita på oss och förstår att vi litar på dem, så länge de bevisar att de förtjänar vår tillit. Då! Även om det är skört som dagsgammal is och beror på vem de hänger med idag, vem de vill impa på, så handlar det om att ge en tilltro till biblioteket som plats.
När vi får en ny timanställd som berättar att hen tio år tidigare var en av de stökiga ungdomarna, då är det värt mer än allt annat. När våra vrålande tonåringar visar sig kunna uppträda med sin egen musik på vår scen, när de hjälper oss att måla en tråkig vit vägg helt neongrön, när de upptäcker att vi har böcker med tatueringsmotiv, när jag slänger åt dem ”Walking Dead” och de tycker att serien är helhäftig, när femtonåringar vi vanligtvis suckar över slår sig ner vid ett pysselbord menat för betydligt yngre och gör påskkycklingar åt oss…
Då vet jag varför jag jobbar på ett folkbibliotek.
För, vet du vad? Du får lukta illa på biblioteket. Du får vara ledsen, du får vara sjuk, du får vara ung och vild. Det finns gränser, men de gränserna ska inte få dikteras av en finlitterär medelklass som vill ha ett utrymme de själva kan vara nostalgiska över. Det är nämligen inte bara den redan litteraturfrälsta och väluppfostrade intelligentian vi är till för.
Anmäl textfel
