Kåkå Olsen
"Kvinnor, sluta be om ursäkt för ert bokintresse!"
Köpstopp och bokförbud, ritualer och regler. Man ska ju vara lagom – som kvinna alltså. Män kan ha hela lägenheten full av LP-skivor utan att skämmas det minsta. Men nu får det vara slut! Nu slutar jag skämmas! Det är mina pengar, mina bokhyllor och min tid. Sådetså!
I går natt vaknade jag, lätt kallsvettig och lite med andan i halsen, och kände en viss ångest över min senaste bokbeställning. En mycket trevlig bokbeställning som låg inom min budget, så reaktionen övergår mitt förstånd. Det har aldrig hänt förut.
Senare surfade jag runt på nätet och någonstans läste jag ett inlägg från någon som just brutit sitt köpstopp och råkat beställa hem lite böcker: "Vad är det för fel på mig?" skrev hon.
Inget fel alls, vill jag påstå. Men jag upplever ett mönster: Kvinnors problematiserande av och skamkänslor inför sina egna intressen, oavsett om det är fråga om böcker, hästar, datorspel eller mode.
Bok- och läsningsintresset beläggs med köpstopp och bokförbud, diverse ritualer och regler kring läsandet och en hel del skam och ursäktande. Ju större bokbudget, fler lästimmar och fler olästa böcker, desto värre.
Man ska ju vara lagom och är man inte det ska man helst ge uttryck för lite klädsam skam. Tihi.
Och jag säger att det är en grej som jag upplever att kvinnor gör, därför att jag - om jag för en stund tillåter mig att vara lite könskategorisk, och det tänker jag faktiskt göra - inte kan komma ihåg senast jag träffade en man som med samma urskuldande och tåpet i gruset pratade om sina intressen, vare sig det var fråga om modelltåg, Warhammer, fotboll, LP-skivor eller bilar. Eller My Little Pony.
Hela lägenheten full av LP-skivor, lite som Rob Gordon i "High Fidelity"? Soft, mannen! 200 aktiva lyssningstimmar i månaden, ett helt bibliotek som fylls på med minst en hyllmeter i månaden och en budget på ca. 25 procent av lönen? Soft, mannen! Rock on! Yeah!
Alla män jag känner har sina intressen och de har dem som om det vore det självklaraste i världen.
Soft.
Det är dags för alla bokälskare att vara lika softa och skamlösa.
Missförstå mig rätt: Det är helt OK att känna att 800 olästa böcker skaver lite grann, belägga sin läsning med vissa rutiner och ritualer, driva läsprojekt och fundera på vad den där tusenlappen du just beställde böcker för kunde ha använts till i stället - det kan rentav vara ett hälsotecken att göra så - men fundera på varför. Känner du skam över ett brutet köpstopp på grund av något hos dig själv eller på grund av (föreställningar om) omgivningens åsikter om och kring ditt bokintresse? I det tidigare fallet, fundera på varför du känner så, varför du känner att du måste lägga band på dig; i det senare fallet, sluta bry dig om vad "alla andra" tycker. Är det deras pengar, hyllutrymme och tid som går åt? Nä. Betalar du dina räkningar i tid, får mat i magen och kläder på kroppen? Då så.
När uttryckte någon missnöje kring din andra hälfts fotbollsintresse? Nä, just det.
En sak vore förstås om intresset leder till ekonomiska problem, men det är i sådana fall en helt annan sak, en helt annan problemformulering. Fler borde fundera aktivt på sin ekonomiska situation. Men om det är så att du faktiskt har råd att impulsshoppa en pocket på lunchen eller "råka" lägga en "liten" beställning på nätet efter middagen - vad är problemet? Varför står du där och tåpetar och undrar vad du lider av?
Bortsett från köpstopp, som jag alltid har vägrat ägna mig åt, så har jag själv gjort det där. "Oj, jag har 800 olästa böcker, ojojoj, tihi!" Jag kom fram till att det var något jag gjorde därför att jag hade föreställningar om att mottagaren antagligen trodde eller tyckte att jag var helt galen i huvudet. Nu har jag bestämt mig för att man får tycka det, om man vill. Det är mina pengar, mina bokhyllor och min tid. Sådetså.
Anmäl textfel
