Millennium-debatten
Kan en författare äga sin karaktär?
Den nya Millennium-boken väckte debatt redan innan den släpptes under gårdagen, mycket på grund av arvstvisten som följde efter Stieg Larssons död.
Jonna Lindberg frågar sig vem som egentligen har rätt att förvalta ett författarskap, och om det ens är möjligt för en författare att äga sina karaktärer. Är det inte bara kreativt och positivt att andra skriver vidare om befintliga karaktärer?
Igår släpptes David Lagercrantz bok ”Det som inte dödar oss”, en fristående fortsättning av Stieg Larssons hyllade Millennium-trilogi. Projektet har varit omdebatterat och infekterat ända från början, framför allt på grund av den arvstvist som följde efter Stieg Larssons plötsliga död 2004.
Hans författarskap och dödsbo förvaltas av pappan och brodern, och inte av sambon Eva Gabrielsson som både var starkt involverad i Stieg Larssons författarskap och även levde med honom i 30 års tid.
Detta väcker frågor om vem som egentligen har rätt att förvalta ett författarskap efter en bortgång, eller om det ens går att äga sina karaktärer. Handlar det främst om respekt för de anhöriga? Om att den som kände författaren bäst också har störst rätt att uttala sig om vad personen hade velat? Eller handlar det om den rent moraliska aspekten – om att skriva om en karaktär som faktiskt är någon annans uppfinning?
Det finns andra exempel på författare vars böcker, och även de själva, blivit ett varumärke att förvalta efter deras död. Astrid Lindgrens varumärke sköts av Saltkråkan AB, med en uttrycklig vilja att hålla hennes karaktärer och fiktiva värld intakt.
Där finns en rädsla för att konstnärliga friheter ska urvattna karaktärerna och komma långt ifrån den tanke Astrid själv hade när hon skapade dem. Det har exempelvis funnits önskemål från teatergrupper och liknande som velat att Pippi ska ha en pojkvän, eller att hennes mamma ska vara med, vilket Saltkråkan AB sagt nej till.
Även Tove Janssons fiktiva värld skyddas hårt av företaget Moomin Characters, vilket leds av Toves syskonbarn Sophia Jansson. I en intervju berättar hon bland annat att hon ska driva företaget i Tove Janssons anda. Det finns till exempel regler om att mumintrollen inte får avtecknas med munnar om de inte skriker.
Anledningen till att Stieg Larssons varumärke blivit så infekterat och debatterat handlar ju till stor del om arvstvisten. Om Eva Gabrielsson idag drivit Millennium AB, i som hon såg det, Stieg Larssons anda – hade debatten då sett annorlunda ut? Handlar det om att visa respekt för de närmast anhöriga och låta dem föra författarens talan? Är det ens möjligt, om författaren i fråga gått bort?
Man kan också fråga sig vilka moraliska aspekter det finns att ta hänsyn till. Kan författaren äga rätten till sina karaktärer eller sin fiktiva värld, av den anledningen att hen uppfunnit dem? David Lagercrantz version av Lisbeth Salander är säkerligen en annan än den Stieg Larsson uppfann, och ändå kan man tänka sig att versionerna i efterhand smälter samman.
”Det som inte dödar oss” kan påverka läsarens uppfattning om hela Millennium-serien, och göra den till nånting annat än Stieg Larsson från början velat. Vilken rätt har David Lagercrantz att skriva vidare om en karaktär som inte är hans?
Det går också att argumentera för att författare inte kan stämpla en karaktär som ”sin”. Det finns flera exempel på fanfiction där författare utforskar en redan befintlig karaktär på egen hand, för att sedan omvandla den till sin egen.
Ska det inte ses som något kreativt och positivt, att en karaktär har fascinerat människor till den grad att de själva vill utforska vidare, med egna idéer? Är glappet mellan att skriva om en befintlig karaktär och att låta sig inspireras ens särskilt stort?
Stieg Larsson har sagt att han inspirerades av Pippi Långstrump när han skrev om Lisbeth Salander, vilket inte är svårt att tänka sig. E. L. James skrev från början Fifty Shades of Grey som fanfiction av Twilight, men som sedan blev hennes egen bokserie med eget liv. Varje författare använder sitt eget språkbruk och sin egen tolkning när de skriver, oavsett om de skriver om en ny eller redan existerande karaktär.
Ska litteraturen inte bara släppas fri för alla att inspireras av och skriva vidare om? Finns det någon poäng med att ”vakta” ett varumärke som Millennium, Mumindalen eller Pippi Långstrump?
Anmäl textfel
