LitteraturMagazinets recension
av Fred Åkerström : ingenstans fri som en fågel : en biografi, Peter Mosskin
Kunnigt men splittrat om trubaduren Fred Åkerström
Det är helt rätt att lyfta fram Fred Åkerström ut historien – men biografinförfattaren citerar för mycket. Tänk om han hade vågat lita på sin kunskap, släppt citattecknen, och målat fram den värld som var då?
Fred Åkerström är en viktig pusselbit i den svenska viskonstens historia. Från mitten av 1900-talet och framåt, efter Sven-Bertil Taube och Olle Adolphsson, tillsammans med Cornelis Vreeswijk, åtföljd av Pugh, Ola Magnell med flera var han med om att forma bilden av den svenska visan och den svenske trubaduren så som de flesta än idag föreställer sig honom (eller i vissa fall henne, men tyvärr är det jämförelsevis skralt med framträdande kvinnliga trubadurer i skildringarna även om ett par av dem lyfts fram i den här boken).
Fred Åkerström är framför allt känd som tolkare av andras visor, framför allt Bellman vilken han sjöng på ett sådant sätt att många personifierar honom med 1700-talsskalden. Fred Åkerström är i mångt och mycket en skådespelare som med stämma och kroppsspråk växlar mellan karaktärer, röster och känslor. Det är ju så här Bellman ska låta! Det förklaras också på flera ställen i Mosskins bok hur Åkerström och Vreeswijk ansåg sig ha räddat Bellman från det borgerliga och högtravande framförandet.
Mosskins bok tar avstamp i Åkerströms svåra barndom kantad av grovt våld, orättvisor och besvikelser (en tid som Åkerström själv berättar om i visan "Ingenstans (är man fri som en fågel)" från vilken boken hämtat sin undertitel). Flera gånger återkommer författaren till barn- och ungdomsåren och hur de format personen och artisten Åkerström och hans syn på människan, politik och samhälle. Flera kapitel ägnas åt de olika visdiktare och poeter som Fred Åkerström tolkat, många av dem i princip okända både då och nu. Att Åkerström och i sin tur Mosskin väljer att lyfta fram och ge dem en plats i historien är inte mer än rätt (precis som det inte är mer än rätt att det finns en gedigen bok om Åkerström). Tillsammans täpper de till luckor och gör den svenska musikhistorien mer hel, även om de många och långa låttexterna alltför ofta tar överhanden.
Stora delar av boken om Fred Åkerström utgörs av citat; ibland en mening korta, ibland flera stycken långa. Låttexter och intervjuer presenteras också i sin helhet. Uttalanden och recensioner ökar förståelsen för tiden då Åkerström verkade och synen på hans musik, och intervjuerna är stundtals riktigt underhållande att läsa, till exempel den som Sveriges Radio gjorde 1971 med Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk med anledning av deras Bellmantolkningar. Men ofta blir läsningen krävande av blandningen av berättelseformer. Flytet i läsningen blir lidande och jag hinner inte landa i 60-talet förrän jag rycks bort på grund av en personlig reflektion, en analys eller ett citat från en annan tidpunkt.
Mosskin har gjort ett oerhört gediget researcharbete; intervjuat, läst, lyssnat, rest. Han borde vara extremt kunnig vid det här laget, inte bara om Fred Åkerström utan om flertalet samtida trubadurer och människorna omkring dem, och om samhället och tiden då de var verksamma. Ju mer jag läser desto mer önskar jag att författaren skrivit om helheten, inte bara om en enskild vissångare. Och än mer önskar jag att han vågat lita på sin kunskap, släppt citattecknen, och målat fram den värld som var då. Med researchen i ryggen istället för på pappret.
Boken ger mig mycket ny kunskap och stundom är jag trollbunden. Det är tydligt att författaren hyser stor beundran och medkänsla för Fred Åkerström både som artist och människa, men boken känns ändå närmast en sammanställning av vad man kan hitta på biblioteken och i tidningarnas arkiv. Hade den varit lite friare skriven hade den erbjudit fantastiskt fängslande läsning.
Erika Wallman
Mottagen: 26 juni 2014
Anmäl textfel
