LitteraturMagazinets recension
av Det avlägset nära, Rebecca Solnit
Ett författarskap som berör på djupet
Nu finns en andra bok på svenska tillgänglig av essäisten Rebecca Solnit. Den här gången handlar det om en mamma med Alzheimers, om Mary Shelly och Frankensteins monster, leprasjuka i Sydamerika, om sagor, vävar, berättelser, och mycket mycket mer. Och om aprikoser.
Rebecca Solnit är en av vår tids stora essäförfattare. Med såväl intellektuell skärpa som mänsklig värme väver hon ihop fakta och historia från världens alla hörn med privata och personliga erfarenheter från sin närmaste omgivning.
Mittemellan dessa två ytterligheter, mellan det stora och det lilla, mellan det mest avlägsna och det allra närmaste, rör sig Solnits tankegångar och snabba associationsled på en strålande vacker prosa (i fin översättning av Sofia Lindelöf). Det är med all rätt som Solnit brukar räknas som en av de författare som idag kanske mest konsekvent för vidare traditionen från 1900-talets stora essäister som Virginia Woolf, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Susan Sontag och Marcel Proust.
”Det avlägset nära” både börjar och slutar med en jättehög av aprikoser som en av hennes bröder en dag kommer förbi med till hennes bostad. Frukterna kommer från aprikosträdet som växer utanför deras mammas hus. Hon har Alzheimers och blir sakta men säkert sämre och sämre, parallellt med att även högen med aprikoser utsätts för tidens tand.
Boken har en form av spegelvänd arkitektur. Du börjar läsa kapitlet om aprikoserna och passerar därefter en mängd kapitel som efter bokens mitt sedan kommer igen med samma titlar fast i omvänd ordning.
Eller kanske inte alls som en spegel förresten. Den är nog mer som en aprikos ändå. Du jobbar dig in genom skalet, in till kärnan och sedan ut igen. Första halvan liknar – i titel och tema – andra halvan, men är alls inte identisk med den.
Hennes tankar, erfarenheter har – precis som för oss läsare – förändrats under bokens gång. När du tillslut står inför att läsa sista kapitlet är du någonstans en annan människa än den du var när du läste det första.
”Det avlägset nära” är den andra boken av Rebecca Solnit som översatts till svenska efter ”Gå vilse: En fälthandbok” (2012). Och jag uppfattar nog den här boken som aningen mer intim och personlig än den förra. ”Gå vilse” är späckad med fakta och historier om människor ur alla tider och från alla platser, utifrån temat att söka det okända, kasta sig ut utan att veta om vart man är på väg eller vad det egentligen är som man söker, skriven delvis i relation till hennes föräldrar som en gång migrerade till USA.
I ”Det avlägset nära” tar Solnit istället utgångspunkt i sin sjuka mamma och i deras relation, kantad av såväl missunnsamhet som avund. Och den information som vi får ta del av på vägen ligger ofta närmare henne själv och hennes omgivning än tidigare. Mammans Alzheimers sätts sedan i relation till Solnit själv och hennes egen bröstcancerdiagnos.
Men precis som ”Gå vilse” är ”Det avlägset nära” en text som bottnar i det gemensamma. Inspirerande behandlar Solnit livet och våra djupaste existensvillkor, genom miljöer av både öken och is, i relation till verkliga människor som Che Guevara och Mary Shelly och till fiktiva karaktärer som Victor Frankenstein och Scheherazade. Det är en bok om öppenhet, om att kasta sig ut, och att ”aldrig tacka nej till en inbjudan utan en bra anledning”.
Solnit har även en stark etisk dimension i sitt skrivande. Titeln själv syftar till någonting som både är avlägset och nära på samma gång. Med hennes egna ord pekar det mot ett försök att ”sammanväga fysisk och mental geografi”, det vill säga att ha andra människor och djur och deras öden nära, i tanke och omtanke, även om de befinner sig långt borta.
Och ett sätt att göra det är just genom läsning. ”Böcker är ensliga platser där vi möts”, som hon skriver. Ett annat är att resa – till platser där våra egna berättelser inte är lika djupt förankrade så att vi lättare kan föreställa oss andra människor och deras berättelser.
Solnit är som alltid fröjd att läsa – ett författarskap som berör på djupet.
Mottagen: 2 oktober 2014
Anmäl textfel
