LitteraturMagazinets recension av Det avlägset nära, Rebecca Solnit

Ett författarskap som berör på djupet

Det är med all rätt som Solnit brukar räknas som en av de författare som idag kanske mest konsekvent för vidare traditionen från 1900-talets stora essäister som Virginia Woolf, Walter Benjamin, W. G. Sebald, Susan Sontag och Marcel Proust"

Den här boken börjar och slutar med aprikoser. Närmare bestämt ett berg av aprikoser på golvet i Rebecca Solnits sovrum. Aprikoser i alla stadier, från hårda och gröna till mjuka och brunaktiga.

Frukten kommer från hennes åldriga och Alzheimer­drabbade mammas trädgård och blir en del av en berättelse om en komplicerad mor och dotter-relation. En berättelse som i sin tur blir en del av många andra, om författarens förmodade cancer, om en vistelse på Island och ett "vattenbibliotek" där, om Mary Shelley och hennes legendariska monster, om Che Guevaras avgörande möte med leprasjuka i Amazonas, om eskimå­kvinnan Atagutaluk som en gång var tvungen att bli kannibal.

Den som har läst Rebecca Solnits uppmärksammade essä om platser och tillhörighet, "Gå vilse. En fälthandbok", är redan förtrogen med hennes förmåga att kliva fritt mellan olika sammanhang och därigenom skapa – och utforska – nya. Det avlägset nära skulle kunna kallas en syskonbok till "Gå vilse", men är om möjligt ännu friare i sitt berättande och sina infall, ännu villigare att ta konstnärliga risker och ställa frågor utan givna svar. Och är därmed också en fin ingång till ett annorlunda och på djupet radikalt författarskap.

"Solnits text vibrerar av liv och är sprängfylld av tankar, citat, uppslag. Vigt svingar hon sig från det väldigt privata, unika, till universella och allmänmänskliga frågor, från hushållsbestyr till filosofiska utläggningar. I Solnits universum hänger allting ihop och ingenting är bara vad det synes vara." /Anne Heberlein i Sydsvenskan

"I det tänkande som Solnit representerar rör sig idéerna och infallen, men hon fixerar tanken. Jag nämnde platåer – ja, på något sätt är det så, att hon låter tanken röra sig uppåt och erbjuder utblick över något hisnande. Man ska inte använda begrepp som ”sublim” i överflöd, men här är det på sin plats – det finns stunder av sublim skönhet i den här boken, det vill säga partier som är så häpnadsväckande att de tar andan ur dig."
- Björn Kohlström i bloggen Bernur

Den här boken börjar och slutar med aprikoser. Närmare bestämt ett berg av aprikoser på golvet i Rebecca Solnits sovrum. Aprikoser i alla stadier, från hårda och gröna till mjuka och brunaktiga.

Frukten kommer från hennes åldriga och Alzheimer­drabbade mammas trädgård och blir en del av en berättelse om en komplicerad mor och dotter-relation. En berättelse som i sin tur blir en del av många andra, om författarens förmodade cancer, om en vistelse på Island och ett "vattenbibliotek" där, om Mary Shelley och hennes legendariska monster, om Che Guevaras avgörande möte med leprasjuka i Amazonas, om eskimå­kvinnan Atagutaluk som en gång var tvungen att bli kannibal.

Den som har läst Rebecca Solnits uppmärksammade essä om platser och tillhörighet, "Gå vilse. En fälthandbok", är redan förtrogen med hennes förmåga att kliva fritt mellan olika sammanhang och därigenom skapa – och utforska – nya. Det avlägset nära skulle kunna kallas en syskonbok till "Gå vilse", men är om möjligt ännu friare i sitt berättande och sina infall, ännu villigare att ta konstnärliga risker och ställa frågor utan givna svar. Och är därmed också en fin ingång till ett annorlunda och på djupet radikalt författarskap.

"I det tänkande som Solnit representerar rör sig idéerna och infallen, men hon fixerar tanken. Jag nämnde platåer – ja, på något sätt är det så, att hon låter tanken röra sig uppåt och erbjuder utblick över något hisnande. Man ska inte använda begrepp som ”sublim” i överflöd, men här är det på sin plats – det finns stunder av sublim skönhet i den här boken, det vill säga partier som är så häpnadsväckande att de tar andan ur dig."
- Björn Kohlström i bloggen Bernur