LitteraturMagazinets recension
av Passagen, Simon Stålenhag
Fantasifull roadmovie som konst och fragmenterad roman
Nittonhundranittiosju. USA faller sönder efter sju års inbördeskrig mellan fjärrstyrda drönare. Folket glider djupare och djupare in i fjärrhjälmarnas alternativa verklighet. Tonåriga Michelle måste ta sig till havet tillsammans med sin robotföljeslagare Skip. Simon Stålenhag berättar en modern hjältesaga i bild och ord.
I ”Passagen” har vuxenvärlden givit upp sitt ansvar inför samhällets sammanbrott. Människor flyr in i sig själva och förtvinar framför skenbilder av ett annat liv inne i hjälmarna. Stålenhag speglar det uppkopplade samhällets skuggsida, satt tjugo år före vår egen tids mobiltelefoner, internetberoende och krav på omedelbar tillfredsställelse. Han skildrar finstämt och med inlevelse en ung människas person genom hennes egna ord, tankar och berättelse. Hon har förhärdats av sin uppväxt, men relationen med Skip genomsyras av vemod och beskyddarinstinkt. Deras utanförskap och ensamhet är påtagliga genom hela boken, ett omaka par – en Quixote och Sancho på drift mot ett mål som bara de kan se. Eller är det bara de som erbjuder hopp om en ljusare framtid än den de rör sig genom?
Här riktar Stålenhag sin skarpa konstnärsblick tillbaka mot ett Amerika som aldrig var. I mörka toner låter han sin vision framträda i fotorealistiskt nostalgiska bildspel, i samma stil som hans tidigare verk ”Ur varselklotet” och ”Flodskörden”. Men där de förra böckerna var fulla av underfundiga tidsmarkörer och detaljer målar Stålenhag med mer avskalad distans i den nya boken. Hans hand och röst bildar en helhet som är unik. Ödsliga landskap, förfallna byggnader, förvridna jätterobotar och ett virrvarr av ledningar får dominera. Reklamskyltar, bilism, plastiga seriefigurer i jätteformat och krigsfordon förmedlar det amerikanska – allt slitet och raserat, lämningar från det nyss utkämpade kriget.
Stålenhags tre böcker utspelar sig i tur och ordning före, under och efter en vagt skildrad katastrof. ”Ur varselklotet” för tanken till efterföljande verk som ”Stranger Things” men ”Passagen” påminner mer om stämningen i ”The Walking Dead”. Och naturligtvis inbjuder genren till en smygande känsla av skräck: texten innehåller närgånget otäcka skildringar av kroppsligt och mentalt förfall och lidande och bilderna domineras av hotfullt monstruösa byggnadsverk i fjärran och överdimensionerade dissonanta robotvarelser. En känsla av övervakning och överhängande obehag, ett opersonligt hot, vilar över bilderna. Men det är berättelsen i bild och ord, växelverkan mellan dem, som håller läsaren fast från början till slut. Missa inte heller den del av intrigen som utspelar sig enbart i bilder, instuckna till en främmande rösts berättelser om världen och kriget.
Titelns passage anspelar bland annat på Michelles resa över det forna USA, på hennes mellanläge i livet – ännu ej vuxen, inte längre barn – och en mer outtalad övergång från ett tillstånd till ett nytt. Bokens engelska titel, ”The Electric State”, signalerar detta tydligare. Inte bara samhällen och städerna förfaller utan själva människorna, kanske mänskligheten, vittrar sönder framför våra ögon. Samtidigt glöder ljusen i tornen som reser sig överallt och kraftledningar försörjer varenda avkrok på gott och ont.
Stålenhag är en mästare i konsten att berätta i fragment. Bit för bit växer världen, intrigen och huvudpersonen fram, genom de korta texter som ackompanjerar konstverken. En ensam tjej som spelar en större roll än hon tror på sin färd genom en oförlåtande ödemark. På så vis blir ”Passagen” en arketypisk hjältens resa, men samtidigt en slags uppväxtroman berättad i efterhand.
Den konstnärliga gestaltningen lånar drag från fantastiken, med mörka torn, trollartade robotar och vandöda vuxna besatta av sin verklighetsflykt. Det röda ljuset från fjärrhjälmar, baklyktor och torn håller samman bildberättelsen och kraftledningar och kabelhärvor kopplar ihop mer än så. Men Stålenhags enastående skicklighet låter alla scener stråla av trovärdighet.
Det är lätt att läsa ”Passagen” som rättfram amerikakritik, ett slag mot kommersialism, miljöförstöring och krigshets. Men under ytan uppfattar jag ett djupare budskap, mot allmänmänsklig passivitet, mod att göra det rätta och en maning att följa hoppet till slutet.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Till den som bygger egna världar, till den som flyr till andras, till den som läser berättelser ur bilder, till den som växer upp, till den som minns sitt förgångna.
Mottagen: 14 december 2017
Anmäl textfel
