Recension
av Maratonmarschen, Stephen King
En vaken mardröm utan lyckliga slut
Det är Amerika i en nära framtid, ett Amerika som har fallit i bitar och som numera styrs av en militärdiktatur med Majoren i spetsen. Majoren har instiftat den årliga Maratonmarschen, där 100 tonåriga pojkar tävlar om det stora Priset och vinnaren skrivs in i historien och firas resten av livet i hela landet. Det enda som skiljer marschen från vilken annan vanlig tävling som helst är att den enda som överlever är vinnaren, alla de som inte klarar att hålla tempot skjuts, en efter en, av Majorens soldater som noga övervakar alla deltagarna. Ray Garraty, 17 år, är inte helt säker på varför han, bland tusentals andra, ansökte om att få delta i marschen, han vet bara att nu är det alldeles för sent för att dra sig ur när de väl har börjat och det finns bara en väg att gå och det är framåt. Marschen, som börjar i Maine, övervakas av TV-kameror som sänder alla händelser live över hela landet, är en chans för alla deltagarna att skaffa sig ett nytt och bättre liv, men omkring Ray börjar den ena efter den andra dö av soldaternas kulor och det som utifrån setts som något ärofyllt och eftertraktat förvandlats i hans, och alla de andra deltagarnas medvetande, till en vaken mardröm där det inte finns några lyckliga slut.
Det här en äkta King-klassiker, först utgiven under pseudonymen Richard Bachman. Den kryper djupt under huden på deltagarna i marschen; vad är det egentligen som får en människa att frivilligt anmäla sig till en tävlig på liv och död? Vad får ett samhälle att acceptera det, omhulda det? Och vilket pris får man betala för att delta, vare sig man lever eller dör?
Nattsvart och realistisk, med ett lättläst språk är det här oerhört tilltalande läsning som går fort plöja igenom och som väcker förundran över människans väsen och hur anpassningsbar hon faktiskt är. Grymheterna, som tagna från romarrikets utdragna och tortyrliknande gladiatorspel, är även tillåtna i det så kallade upplysta och moderna, civiliserade samhället, trots att det är just det som inte skall finnas där. King påminner oss alla om att vi egentligen, innerst inne, är samma djur, då som nu.
Mottagen: 2 april 2012
Anmäl textfel
