Recension
av Nattsvart, stjärnlöst, Stephen King
King visar att han fortfarande har greppet
I den här samlingen med fyra kortromaner visar Stephen King att han fortfarande har greppet om sin genre och att han inte har glömt konsten att rota i det allra innersta av människans psyke. Han undersöker svåra situationer och leker med tanken kring hur vanliga, normala människor skulle agera i onormala situationer. Hur man hanterar det som inte går att hantera och om som läsare finns man med i varje vinkel och vrår. Hur skulle man själv göra?
År ”1922” kämpar Wilf någonstans i Nebraska med att driva sitt lilla jordbruk framåt för att någon gång i framtiden kunna lämna över det till sin son Henry. Men hans fru Arlette är trött på det hårda livet på jordbruket och när hon ärver ett stycke mark så vill hon sälja det istället för att införliva det med gården. Wilf intalar sig själv att det bara finns en väg ut ur problemet, och den för med sig händelser så fruktansvärda att han aldrig kunde föreställa sig dem.
Tess är deckarförfattaren som på en mindre småväg i Massachusetts får punktering och där träffar hon på ”storchaffisen”. Mötet leder till att hon blir överfallen, våldtagen och lämnad för död. När hon upptäcker hur det hela hänger ihop, bestämmer hon sig, efter moget övervägande, för att ge sig ut och hämnas.
Dave blir allt sjukare i cancer och när han av en slump blir erbjuden en ”schysst förlängning” av en försäljare vid ett vägstånd så tar han chansen. För vem skulle inte ta erbjudandet att allt ditt lidande skulle förflyttas till din värsta fiende…?
Darcy har ”ett gott äktenskap” och har i tjugosju år varit gift med Bob, som hon tror sig känna utan och innan. En dag när hon rotar efter batterier ute i garaget så gör hon en fasansfull upptäckt, som vänder allt över ända, ingenting hon trott på var egentligen sant.
Det blev obehagligt, det kröp under huden på ett sätt som jag inte har känt på länge. Det var härligt uppfriskande, lite som jag antar att det känns att bada i en isvak när man precis har kommit ut ur en bastu. Jag blev glatt överraskad, för även om Stephen King är en av mina favoritförfattare, så har jag mest läst böcker från hans obehagliga, samhällskritiska perioder på sista tiden, vilket för visso är bra i mina ögon, men inte nervknipande på samma sätt.
De här kortromanerna fick mig att fundera över hur man själv skulle reagera när det man älskar allra mest precis har eller är på väg att slitas ifrån en. Är man verkligen medmänsklig, älskande och trevlig i ett sådant ögonblick? Eller gör man precis som Kings huvudpersoner, det nödvändiga för att överleva? Människan i sig är djur som strävar för överlevnad, jag tror att det räcker som svar på min fråga.
Mottagen: 19 augusti 2012
Anmäl textfel
