LitteraturMagazinets recension
av Filosoferna : den moderna världens födelse och det västerländska tänkandet 1776–1900, Svante Nordin
Gedigen tegelsten om förrförra seklets tänkare och tankar
Sedan upplysningens rationella samhällsbygge rasat samman under franska revolutionen krävs nya svar på gamla frågor. Industrins välsignelser eller påfrestningar, nya samhällsformer och vetenskaper förändrar världen under rubriken modernism. Svante Nordin berättar om tänkarna som mötte denna nya tid, försökte förstå den och styra i rätt riktning.
På över åttahundra sidor lägger Nordin sin andra sten till det katedralbygge som är hans tolkning av filosofihistorien. Detta andra band av "Filosoferna" följer upp den prisbelönta boken om nittonhundratalets tänkare från 2011. Emeritusprofessorn vilar inte på lagrarna utan betar bit för bit av ett storverk med sin brett anslagna västerländska filosofihistoria.
Nordin öser ur sitt gränslöst encyklopediska vetande och skärper både analysen och stilen jämfört med föregångaren "Filosofins historia" från 1995. Han länkar med lätt associativ hand samman kapitlen om filosoferna och deras skiftande uppfattningar om verkligheten till en skildring av artonhundratalets tankevärld som det är en fröjd att läsa. Emellanåt blommar han också ut i en egen kavalkad av spekulationer och skarp analys av skeendet. I en rad retoriska frågor väcker han läsarens tankar om världens beskaffenhet: Var den moderna omvälvningens mål den fria marknadsekonomin? Eller demokratin? Eller vetenskapens herravälde? Eller socialismen? Eller kanske övermänniskan?
Förhållandet till den frambrytande modernismen blir ett genomgripande tema för samtliga filosofer. Epokens inledande stora smärtpunkt, den franska revolutionens terrorvälde, kräver ställningstaganden och lämnar ingen oberörd.
Vi kastas in i Kants syntetiska apriori och kategoriska imperativ, far fram över Hegels dominerande ställning, romantikernas civilisationskritik och Schopenhauers självsäkra pessimism innan vi landar vid Nietzsches omvärdering av alla värden, Bergsons metafysiska tidsuppfattning som möjliggör den fria viljan och amerikanernas pragmatiska filosofi vid sekelskiftet. Kontexten präglar Nordins tolkning av filosofin och dess historia. Han tilldelar varje filosof en dagordning i dialog med föregångare och efterkommande meningsmotståndare.
Historiens växlingar kretsar kring Tyskland och i synnerhet för och emot Hegel, för att senare gripa tillbaka till Kant igen som en reaktion på materialismen. Parallellt med filosofernas dispyter etablerar sig flera vetenskapsgrenar: naturvetenskaperna, nationalekonomin, sociologi, psykologi och så vidare. Nordins lägger märke till det mesta i sina korta personcentrerade kapitel. Han håller sig naturligtvis opartisk som sig bör, men jag anar en förkärlek för romantikernas reaktion mot upplysningstidens deterministiska värld i det rika urvalet av olika förespråkare och stickspår. Han ser här ett rop på återgång – till naturen, till antiken, till medeltiden – men anmärker att bakom sådana idealiseringar av det förflutna finns alltid en vilja att gestalta framtiden.
Filosofin själv går under perioden från världsåskådningssystem till ett studium av gränserna för det mänskliga vetandet – metafysik blir ren kunskapsteori – och kritiseras då för bristen på helhetssyn! Nordins verk blir närmast självrefererande när filosofihistorien träder fram som bärande disciplin också för det filosofiska sanningsanspråket som en spegling av mänsklighetens självkännedom. Historieforskarna och filosofihistorikerna tar plats under perioden och Nordin ägnar viss möda att reda ut förhållandet mellan dem och filosofin.
Nordin lägger stor vikt vid idéernas spridning, vem som lärt av vem, hur inflytandena utsträcker sig geografiskt och i tiden. Han ser vissa nationalkaraktärer när filosoferna bildar skola – universitetsforskande tyskar, politiska fransmän, ekonomiteoretiska britter - allt medan nationalismen är en av tidens starkaste trender.
När tidsandan skiftar finns vindfång för nya idéer, oberoende av de tidigare systemens rigida styrka. Vi ser motsvarande kantringar i vår tid, där till och med extremnationalistiska och rasistiska idéer kan vinna insteg mot historiens bättre vetande.
Nordin refererar ur Gustave le Bons verk ”Massans psykologi” från 1895 att ”ledaren vinner anhängare genom att ständigt upprepa de grundläggande satserna i sin uppfattning. Ju mindre han bekymrar sig om bevisföring, desto mer verkningsfull är han. Upprepningen är bevis nog”. En tanke som dessvärre vinner aktualitet i vår faktaresistenta tid.
Nordin växlar mellan tankarna hos filosofins centralgestalter och dess uttolkare och vedersakare från exempelvis författare, politiker, teologer eller historiker på ett mycket fruktbart sätt. Dessutom förhåller han sig smidigt till historiens övriga vingslag, som franska revolutionen, romantikens medeltidsvurm, det preussiska riksbygget och industrialismens prövningar.
Den dialogiska formen, med kritik och genmälen ur historiens lopp ger också utrymme för ett otal mindre omtalade filosofiska tänkare. På så vis levandegör Nordin skildringen av modernitetens organiska framväxt som något vildvuxet och mångfacetterat. Ett nutida öga skulle kanske vilja sålla ut Kant och Wittgenstein som de enda tänkarna av betydelse sedan 1776, men Nordin försöker göra dem alla rättvisa, allt utifrån deras situation och mål. Samtidigt snuddar Nordin naturligtvis vid de stora ideologiernas uppkomst och filosofiska grunder. Liberalism, demokrati, industrialism, nationalism och materialism bryts mot varandra i en färgstark kalejdoskopisk kavalkad.
Oavsett portalgestalternas försök att omfatta dualismen mellan andligt och förnimbart och romantikens idealism med en besjälad natur utmynnar den moderna tanken tämligen kvickt i en åtskillnad mellan det gudomliga vetandet och den naturvetenskapliga världsbilden, som flaggar för en övergripande sekularisering av västvärldens filosofi. Var blir då moralen av? Teologiskt eller romantiskt inriktade filosofer försöker rädda tron i vetandets värld, medan industrialismens och kapitalismens övriga kritiker vill se ett värde i ett traditionellt eller naturnära liv. Naturen avförtrollas, och har väl först under det sena nittonhundratalet börjat sjunga igen.
Nordin fångar utmärkt väl de många kontrasterna genom det långa artonhundratalet och människoödena som stod för dem. Den lärda diskussionen hålls på en begriplig och medryckande nivå, medan verkets stora omfattning främst talar till de redan intresserade. Men boken fungerar också som ett uppslagsverk i krönikestil med hjälp av tydliga rubriker och stort register. Jag instämmer gärna med Jacob Burckhardt (som citeras i boken): ”De historiska studiernas syfte är inte att göra oss kloka för nästa gång utan att göra oss visa för alltid”. Svante Nordins ”Filosoferna” för oss en god bit på den vägen.
Mottagen: 16 december 2016
Anmäl textfel
